Nyårsafton idag

Den sista dagen på året brukar man ju försöka summera året som gått, men det blir svårt för mig. 2010 kommer alltid att vara det absolut värsta året i mitt liv och din död överskuggar allt annat. Fast inget annat år kan bli sämre i alla fall.

Jag har blivit modigare. Jag har vågat mycket eftersom det värsta redan har hänt. Jag har pratat med poliser, präster och begravningsbyrå om din död. Jag har planerat din begravning, lagt ner din urna i jorden, beställt en gravsten och skrivit en dödsboanmälan. Jag har anmält socialtjänsten och skällt på psykiatrin. För tre månader sedan hade jag aldrig trott att jag skulle ha vågat göra de sakerna.

Men jag har också lärt känna dina vänner, en del på ett nytt sätt och en del för första gången. Och jag vet att jag aldrig hade klarat det här utan dem. Jag vet att jag behöver dem. Behöver känna att du lever kvar i deras minnen. Att du inte bara var en knarkare som tog en överdos. För du var så mycket mer. Du har gjort mycket tok i ditt liv, Jonny. En del av dem var nästan oförlåtliga, särskilt hur du ibland har behandlat dina vänner när du var i behov av pengar. Men idag finns de där i alla fall, så det är fina vänner du har och du har varit en fin vän för dem. Annars skulle de aldrig ha stått ut med dina tokiga sidor.

Så gott nytt år, mitt älskade barn. 2011 kan knappast bli sämre.

Nyårsafton 2005

Inga marginaler

Idag har det varit svårt att hålla tårarna tillbaka och så fort jag satte mig i bilen hem från jobbet kunde jag inte hålla tillbaka längre. Tårarna bara flödade och jag var så himla ledsen. Handlade lite snabbt på väg hem från jobbet och så fort jag kom hem kände jag att jag måste sova. Har vaknat till lite då och då och bara gråtit.

Men nu vet jag varför jag är så ovanligt ledsen och ynklig idag. Började känna mig frusen och varm om vartannat och har ont i halsen. Tog tempen nyss och visst har jag feber också. Och jag blir i alla fall jätteynklig när jag har feber. Blir ledsen för minsta lilla. Och nu är det ju inte direkt minsta lilla utan något väldigt stort.

Det finns inga marginaler. Jag har inga reserver, de tog slut för tre månader sedan. Så nu är jag ynklig, ledsen, frusen, varm och trött. Saknar dig, Jonny. Så in i helvete.

Tre månader

Nu har du varit död i tre månader och smärtan minskar inte ett dugg. Snarare tvärtom. Emelie, Emma och jag var till graven och pysslade lite idag och vi mötte Viktoria där. Någon har lämnat en julstjärna hos dig också. Det värmer att se att fler minns dig och pysslar lite. Jag bytte ut fotot på dig också, det förra hade blivit helt förstört av väder och vind. Det kommer så oerhört mycket värme från dina vänner på så många olika sätt och jag behöver dem allihop!

Idag har jag äntligen tagit tag i de sista praktiska detaljerna kring din död. Jag har postat dödsboanmälan och beställning av gravsten. Som jag har dragit ut på det... Nu finns det inget mer att göra och jag ville inte göra färdigt det. I förra veckan följde Emelie med till Uppsala och vi beställde gravstenen. Jag tror att du kommer att gilla den. Nu tar det lite drygt två månader innan den kommer.

Och så ringde jag ett obehagligt men nödvändigt telefonsamtal också till Rättsmedicin i Uppsala för att kunna räta ut några frågetecken jag hade kring din dödsorsak. Så nu vet jag lite mer, och tyvärr hade jag rätt i det jag trodde. Men en liten tröst var i alla fall att rättsläkaren var helt övertygad om att det hade gått väldigt fort. Han trodde att du var medvetslös inom 20-30 minuter efter att du tagit Tramadoltabletterna. Då undrar man ju ännu mer varför hon inte ringde ambulansen? Tyvärr tyder rätt mycket på att det var hon som gav dig pillrena och att hon även sålde sådana. Funderar ännu mer på hur man funkar då.

Du hade även en väldigt hög dos av Iktorivil i kroppen, på gränsen till dödlig dos. Men allt klonazepam hade gått ut i blodet. Till skillnad från Tramadolen, där det allra mesta inte var nedbrutet i kroppen. Och det var groteska mängder. Rättsläkaren gissade på minst 30 stycken. Förmodligen ännu fler. Och det finns inte en chans att du hade tagit det innan du kom till tjejen. Du fick allt hos henne. Av henne. Och du var så flöddrad att du förmodligen inte hade en aning om vad du tog. För var det något du visste och var noga med så var det att man inte kan blanda piller på det där sättet. Det gör mig arg. Så jag ringde till polisen och berättade allt jag visste, mer än jag vågar skriva här, och nu hoppas jag bara att de tar det på allvar. Fast jag känner mig något desillusionerad om vad myndigheter bryr sig om när det gäller en knarkares död eller att förhindra att fler dör.

Undrar så hur jag ska göra för att sluta hata henne?

Annandagsbandy

Om det var något som du brann för, så var det VSK. Och igår försökte jag fylla din plats litegrann genom att gå på annandagsbandyn. VSK vann över Tillberga med 4-2. Så jag stod i VSK-klacken och sjöng med och höll händerna i luften ibland. Dina fina vänner tyckte att det var helt okej att jag följde med och det är så viktigt för mig att få träffa dem ibland. Ditt minne lever kvar hos dem och du betyder något. Det absolut värsta som kan hända är ju att du liksom bara försvinner och bleknar bort. Men så länge de kommer ihåg dig kommer det aldrig att hända.

På matchen köpte jag supporterfilmen för 2010 och du är med på den. Sofia, morfar och jag satt i soffan och tittade på den när jag kom hem från matchen.
Trailer:



Jag ska bli VSK-huligan när jag blir stor :)



En hyllning till Jonny från en av VSK:arna

Julafton på kyrkogården

Trodde aldrig att jag skulle vara på kyrkogården för att önska mitt barn en god jul. Men så är det. Emelie följde med mig dit, och vi sopade undan snö, tände ljus och gjorde lite julfint! Någon hade varit och lämnat en tomte hos dig och jag undrar vem det var? Den sitter i alla fall bredvid din gran. God Jul, älskade barn. Om det finns något "liv" efter detta hoppas jag att du äter julskinka och smaskar i dig av julgodis. Det var ungefär det enda du gillade på julbordet :).


Vi var hemma hos min syster idag. Tack snälla för att vi kunde vara där! Jag har inte riktigt orkat med att planera eller ordna inför julen. Det blev en så bra dag det kunde bli och jag är glad över att vi kunde minska på julmat och firande. Det känns så fel att fira och frossa nu, men jag vill ju inte hoppa över julen helt ändå. Jag grät rätt mycket, men vad annat ska man göra?

Skinka, sill, lax och Janssons frestelse är det viktigaste på julbordet.

Såg den här bilden också. Sofia ritade den för lite drygt tre år sedan på en whiteboard som tillhörde hennes datorbord. Datorbordet har flyttat hem till min syster, men bilden finns kvar. En i familjen saknas, Jonny/Jätten.


Efter julfirandet åkte Sofia och jag till kyrkogården en gång till, och egentligen vill jag åka dit igen. Vill vara med dig nu. Jämt. Men det är för kallt. Tur kanske? Jag kan ju inte flytta till kyrkogården.

God Jul...

God Jul, min älskade son. På bilden är du lite drygt ett år och är så glad som bara du kunde vara. Jag har schemalagt publiceringen av det här inlägget och skriver alltså några dagar före julafton. Tror att det kommer vara för tungt att skriva något då. Det är tomt utan dig.

Ilskan

Jag känner så mycket ilska mot tjejen som inte ringde efter ambulansen när du bara låg där och dog. Har så svårt att släppa den. Tycker att livet är orättvist när sådana människor får fira jul med sin familj när inte du får det. Har fått veta lite mer nu också som gör mig ännu mer arg.

Önskar att jag bara kunde släppa ilskan, men det går inte. Jag förstår verkligen inte hur människor är funtade när de bryr sig mer om ifall de själva åker fast än om en människa dör. Särskilt när människan är du. Finaste Jonny.

Snart är det jul, men det är svårt att känna någon glädje inför julen. Svårt att julpynta. Vi har inte bakat några pepparkakor och jag har glömt att tända adventsljusen. Lilla Anna tjatar på mig ibland, men det händer inget. Hatar verkligen det här. Hatar att inte känna att något är riktigt bra. Vill mest bara krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Men det kan jag ju inte.

Usch, jag är arg, sur och får inget gjort. Hoppas att det blir vår snart. Då kanske jag känner för att plantera lite blommor på graven i alla fall.

If Tears Could Build A Stairway

If tears could build a stairway
And memories were a lane
We would walk right up to heaven
And bring you back again

Our hearts still ache in sadness
And secret tears still flow
What it meant to lose you
No one can ever know

We think of you in silence
We often speak your name
Your memory is our keepsake
With which we'll never part

Since you'll never be forgotten
We pledge to you today
A hallowed place within our hearts
Is where you'll always stay

God has you in his keeping
We have you in our hearts

Så nära...

Igår ringde en kvinna till mig från psykiatrin i Västerås. Hon berättade att hon ville prata om dig och att du kommit fram i kön och skulle kallas till en tid när de fick upp meddelande om att du hade avlidit. Hon ville veta lite hur jag såg på det som hänt och om det var något jag hade åsikter om. Och det har jag ju såklart. Särskilt om samarbetet mellan psykiatrin och socialtjänsten. Som jag har ringt och tjatat om att du skulle få hjälp... På psykakuten sa de att de inte ville lägga in dig för avgiftning om inte socialtjänsten har en behandlingsplan och din handläggare på socialtjänsten sa att hon inte ville träffa dig om du inte var ren. Och jag var så jävla arg... om du skulle klara av att bli ren på egen hand skulle du väl inte behöva hjälp? Du försökte ju söka plats på avgiftningen frivilligt, men de ville inte ta emot dig, du var i för gott skick :(.

Hon sa att kriminalvården hade föreslagit att du skulle göra en adhd-utredning. Så jag berättade att en sådan utredning redan är gjord när du var liten och att du redan hade en diagnos som dessutom fastställdes i senare psykologutlåtande när du var 16 år. Det visste hon inte ens om. Och som jag har tjatat i alla år! Blev så trött igen. Kände mig så himla uppgiven. Jag har tjatat, skrikit och gapat, men ingen har lyssnat. Det har liksom bara runnit av alla.

Och nu skulle du äntligen få hjälp inom psykiatrin. Tyvärr var det 2,5 månader för sent. Bara 2,5 månader. Det är så liten tid och det kändes så himla orättvist. Nu skulle du äntligen få hjälp och så har du så nyligen dött. Fan, jävlar och helvete. Och den här kvinnan lyssnade och för första gången på väldigt många år kände jag att någon faktiskt förstod vad jag sa. Det var en människa på andra sidan luren och hon lyssnade. Det gör bara att det känns ännu ännu värre. Det kunde kanske ha löst sig, gubben, om du bara hade stått ut några månader till. Eller om idiotbruden bara hade ringt efter ambulansen. Så sedan igår har jag hamnat i ett nytt mörker som gör att jag känner mig ännu mer uppgiven och att livet är så inihelvete orättvist. Efter samtalet åkte jag, helt omtumlad, till luciafirande på Annas skola. Och kom en kvart för sent och hade då missat uppträdandet. Samtal med fröknar om att Anna blivit utsatt för en del tråkigheter av andra barn om att det inte alls var synd om henne för att hennes bror dött. Men de hade såklart löst det bra. Men just igår ville jag inte mer. Det var för mycket och jag vet inte om jag orkar mer nu. Vet inte om jag har lust att kämpa för något alls längre. Det känns så meningslöst eftersom inget man säger liksom fastnar.

Psykiatrin funderade i alla fall på att göra en Lex Maria-anmälan och jag hoppas verkligen att de gör det. Hoppas att någon kan säga att de har gjort fel. Att det inte ska vara så här.

Jag saknar dig så och jag vill inte fira jul utan dig.

Då dör jag

En del dikter har förmågan att uttrycka mina känslor så bra. Mitt i prick liksom. Jag är inte stark, jag har inget val. Jag måste överleva, trots att det egentligen inte går.

Då dör jag

Ibland ser mitt minne
hela din resliga kropp
minns ditt speciella sätt
att röra dig
hör din röst
Det gör ont
men jag överlever alltid

Men när jag ser
en detalj
några skrattrynkor
dina fingertoppar
ett ärr på din hud
då dör jag
Varenda gång dör jag
av saknad och längtan

Men eftersom denna
dödsorsak inte räknas
som giltig
så måste jag leva
tills nästa gång
jag dör

/Beda Wallström - Gråta har sin tid /

Stark?

Jag känner mig inte ett dugg stark, bara jävligt duktig på att stänga av känslor. Det är så oerhört hemskt att verkligen tänka att mitt älskade barn har dött att jag inte vågar göra det. Varje gång jag ser kort av dig från när du var frisk och log även med ögonen känns det som att jag ska gå sönder, sprängas inifrån.

Stark är absolut det sista jag känner mig. Jag känner mig svag, sårbar och på väg att gå sönder. Men jag måste ju hålla ihop, kan inte välja att bryta ihop. Det går inte. Men det tar så mycket kraft att inte bryta ihop att jag just inte orkar så mycket mer. Disken samlas på hög, dammtussarna anfaller och soporna luktar illa. Det enda som jag inte får låta bli är att älska mina andra barn. Jag försöker vara en snäll mamma, men jag lyckas inte så bra med det heller. Men jag kramar dem och berättar varje dag hur mycket jag tycker om dem och hoppas att de tror mig. För jag vet att det inte räcker med ord, men det är det enda jag har att erbjuda just nu. Jag hoppas att deras tålamod räcker tills jag kan ge mer än ord. Hoppas att det kommer en tid när jag är stark. För sedan den 28 september 2010 är inget som det ska.

I natt var du hos mig...

Jag hade så svårt att somna igår, sista gången jag tittade på klockan var den över halv fem. Men jag har drömt om dig inatt, min älskling. Det var ingen trevlig dröm, men jag har i alla fall känt din närvaro en stund.

Jag drömde att du inte alls dog av din överdos, att du på något sätt överlevde, men att den, eller något annat som hänt i samband med den gjorde att du hade blivit dömd till döden och min dröm handlade om våra sista timmar tillsammans. Du kom hem och tyvärr är detaljerna luddiga trots att jag sitter här och skriver precis när jag vaknat. Men du var precis som vanligt och så fin. Och jag ville inte prata om allt hemskt som hade hänt, utan ville istället bara vara med dig. Du var så fin och omtänksam mot dina syskon och trots att vi snart skulle skiljas och allt var så hemskt så var alla tappra. Jag frågade om du ville låna min telefon och ringa till någon och det ville du. Du busringde någonstans där du presenterade dig som ett afrikanskt namn och sa att du var från Rwanda och ville börja spela i deras fotbollslag. Jag förstod inte skämtet då, gör det inte nu heller, men du tyckte att det var jätteroligt. Vi åt mat, tyvärr kommer jag inte ihåg vad och du sov hemma hos mig. På morgonen skulle jag skjutsa dig till det ställe där du skulle dö och du var så lugn. Du ville gärna låna telefonen igen för att ringa några av dina vänner, men det kunde vänta lite, tills det var dags.

När vi kom fram förklarade en läkare hur det skulle gå till, att de skulle injicera dig med något dödligt som gav smärtor, men att du skulle få smärtstillande. Jag stod där och berättade att du missbrukat tramadol så att du nästan dog av det och att de måste ge dig hög dos smärtstillande, det spelade ju liksom ingen roll längre. Sedan skulle vi få en stund tillsammans för att säga hejdå och du skulle kunna ringa dina samtal. Men precis då ringde min väckarklocka och jag hann i alla fall inte säga hejdå. Jag försökte somna om, ville så gärna hålla om dig och säga hur mycket jag älskar dig, men det gick inte.

Och nu sitter jag här och dricker mitt kaffe och storgråter. Jag började hulka så fort jag vaknat idag. Och det känns så hemskt att äntligen ha fått drömma om dig och så var det en mardröm. Jag vaknade med panik! Just nu när jag bara gråter kan jag inte säga om det känns bra eller inte att ha fått träffa dig, vet bara att det gör så oerhört ont och att jag fryser... det är kallt inuti och jag saknar dig så oerhört mycket.

Det går upp och ner

Jag har haft svårt att skriva på länge nu. Det har liksom gjort för ont att tänka på dig och det har varit enklare att bara stänga av. På något sätt har det känts som att få beskedet om att du dött, igen. Som att det blir på riktigt. Jag har på något konstigt sätt ändå tänkt att "du ringer nog snart, det här går nog över snart". Men det gör du inte och det gör det inte. Och det vet jag ju... glömmer bara bort det ibland. Men jag kommer aldrig att glömma dig, min älskade son.

Det gör bara så oerhört ont att tänka, på riktigt tänka, att du är död.
Att du aldrig mer kommer att ringa mig.
Att du aldrig mer kommer följa med och handla.
Att du aldrig mer kommer ligga och sova hela dagen.
Att du aldrig, aldrig mer kommer att finnas hos mig.

Jag har varit vid din grav idag igen, det var en vecka sedan sist. Har inte fixat att åka dit när det har känts som det gjort. Men idag ville jag dit. Ville hälsa på dig och tända ljus igen. Trots att det är så oerhört fel att åka till en kyrkogård och tända ett ljus för dig, så känns det viktigt att göra det. Du kommer aldrig att bli glömd! Ibland kanske jag inte kommer på några dagar, när livet känns för tungt, men jag kommer tillbaka när det lättat igen.

Ibland fastnar jag i hur livet varit de senaste åren och ibland kommer jag ihåg ljusare stunder. Som när du åkte på din moppe ända till stugan i Segersta. 25 mil åkte du på din moppe, bara för att kunna vara med dina kompisar på ett enklare sätt när vi var på semester. Och 25 mil hem igen. Och du lät alltid dina småsyskon få åka med dig och som de såg upp till dig då! Älskade barn, när jag tänker på de stunderna gör det ännu mer ont att veta att jag aldrig mer kommer att få träffa dig igen. Det fanns så mycket ljus och värme i ditt liv och jag hade så gärna velat att slutet inte var fyllt av så mycket mörker.


Jag önskar så att allt bara var en mardröm som jag kunde vakna ur. Eller att jag hade en tidsmaskin och jag kunde åka tillbaka några år i tiden och få träffa dig igen. Skulle göra vad som helst för en stund med dig igen.

Första advent

Igår var det första advent, vilket sammanföll med tvåmånadersdagen sedan du dog. Vi var till graven efter vi ätit lussebullar och tände fyra marschaller och en massa ljus till dig. Sofia hade pyntat en liten gran som vi ställde bredvid din namnskylt. Lite julfint ska man väl ha även om man är död? När vi kom dit var graven helt översnöad och det var första gången som jag inte såg något spår efter att någon annan redan varit där.



Det pågår en massa ljusmanifestationer för människor i svårigheter just nu och en del reagerar eftersom det inte hjälper att tända ett ljus. Jag håller inte riktigt med. Visst hjälper det inte personen i svårighet, då behöver man göra mycket mycket mer. Men att delta och visa sin omtanke hjälper ändå. Jag vet att alla vi som är anhöriga till missbrukare får lite mer ork av att få omtanke. Det gör hopplösheten en gnutta mer uthärdlig. Och för varje gång man pratar om ett problem blir det större chans att det blir insatser. Det absolut värsta som kan hända är om det blir tyst, att ingen bryr sig, att ingen tänder något ljus. Att tända ett ljus och skänka en tanke är så mycket bättre än att inte göra något.

Highwon - Från hjärtat

Balansgång

Jag har svårt att skriva just nu. Svårt att känna efter hur det känns. Jag är så rädd för att det ska göra så ont att jag inte överlever, och om jag glömmer bort hur ont det gör för en stund är jag rädd för att jag ska glömma bort dig, Jonny. Så jag försöker gå balansgång. Ha lite lagom ont utan att känna efter ordentligt. Behöver jag säga att det inte funkar så bra? Jag blir mest förvirrad.

Imorgon har det gått två månader sedan du dog. Det är fortfarande helt ofattbart att du inte finns längre. Att inte Anna kan springa till dig och säga att hon vill att du ska lyfta henne upp i taket. Att du inte ringer och ber mig hämta dig vid bussen. Att du inte skäller på Sofia för att hon inte plockar undan disken efter sig. Jag vet faktiskt inte hur man överlever utan att antingen stänga av helt eller bara gå under i en pöl av tårar. Så fort jag känner efter gör det så ont att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Tisdag igen

Idag är det tisdag igen och nu har det gått åtta veckor sedan du dog. Jag förstår inte hur det har gått till. Det känns som igår. Saknar dig så mitt älskade barn.

7715 dagar

Älskade barn, du fick leva 7715 dagar.

eller 185160 timmar.
eller 11109600 minuter.
eller 666576000 sekunder.

Och nu har du varit död i 53 dagar. Ja, du vet ju redan att jag är lite tokig i siffror, så du blev väl inte förvånad över att jag skrev såhär?

Varje dag vaknar jag med en klump i magen. Javisstja, du är död idag också. Det är som att jag glömmer det på natten, för om jag bara somnar, så sover jag bra. Ibland tar tankarna över så att det är svårt att somna in, men oftast går det bra. Jag har fortfarande inte drömt om dig, men jag skulle gärna vilja. Hälsa på mig i drömmen någon gång är du snäll.

Allt går lite bättre när jag får ta det lugnt. Jag jobbar halvtid nu och jag känner att det fortfarande är på gränsen till vad jag klarar av. Hjärnan går liksom långsamt och jag får koncentrera mig så hårt för att klara av saker som gick på rutin förut. Allt tar längre tid och jag blir helt slut när jag gjort minsta lilla grej. Nu har jag varit ledig i två dagar och ska jobba kväll idag. Det känns bra att göra det. Jag gillar att jobba kväll och särskilt på helgerna. Det är ingen press att utföra en massa saker då utan man har tid att bara umgås med klienterna, spela kort och prata. Laga mat tillsammans och ja, vara lediga. Och jag tycker om att jobba, men det vet du ju redan. Du gillade inte alls att jag har det jobb jag har. Att jag jobbar med missbrukare och att jag tidvis har haft helt andra jobb där det har varit mycket mer våld på arbetsplatsen. Jag kunde aldrig komma hem och berätta lite om hur min dag varit, för då gick du igång ordentligt... du ville åka dit och spöa varenda en. Gullunge. Men jag kan faktiskt ta vara på mig själv trots att du inte alltid trodde det. Och jag tror faktiskt att det fanns en del som var lite rädda för dig när du drog igång. Om inte annat så vet jag att det fanns några genom de rättegångar jag suttit med på. Du kunde också vara väldigt våldsam och även du var ju världens finaste inuti. Alla har rätt till hjälp och stöd, vännen. Alla har rätt till en andra chans och alla kan förändra sina liv. För en del tar det lite längre tid och för en del blir det för sent alldeles för tidigt.

Kommer du ihåg dina flätor? Oj, vad du var stolt över dem. Och Lisa som fick kämpa så med att göra dem. Jag kommer i alla fall ihåg och jag tror att du också gör det. Och hur rufsig och krullig du var när du tog ut dem? Du var så söt. Oj, vad jag saknar dig.
Imorgon kommer Samuel, Emelie och jag och hälsar på dig. Jag ser fram emot att träffa dem jättemycket. Just nu är det som att dina vänner är de enda jag vill umgås med. De är de enda som förstår hur det är att sakna dig. Finaste du.

Tack, chocken. Tror jag...

Jag försöker läsa andra bloggar om sorg och förlust av en kär familjemedlem... hittade en text i en blogg. Jag gillar den.

Det är tack vare chocken som vi änkor fortsätter funka när våra män har dött. Det är tack vare chocken som vi klarar av att få dödsbeskedet, gå på begravningen, att vakna på morgonen, att gå till jobbet, att småprata med folk om saker vi inte kunde bry oss mindre om. Det är chocken som gör att våra hjärtan inte bara exploderar och vi faller döda ner på marken. (Vi också.) Jag var kvar i chockstadiet i två år just för jag var TVUNGEN att vara där. Det var omöjligt att ta in att han, den största, var borta och aldrig skulle komma tillbaka. Så chocken stängde av min hjärna, den fick mig att glömma, den gjorde att jag inte existerade förens jag var redo att ta in det som hänt. Eh, tack chocken, du räddade mitt liv. Dagens regel - den som verkar ta en nära anhörigs död bra befinner sig ofta i chockstadiet. Så ni andra kommer inte undan er plikt att ställa upp och finnas där. Så det så.

Jag tror att min hjärna är avstängd. Det måste den vara, annars hade jag kollapsat för länge sedan. Tror att det är därför jag ibland är precis som vanligt, att jag åker och besöker mitt barns grav, lagar mat och kastar sopor som det inte var något konstigt med det.

Men det är något konstigt med att åka och tända ett ljus på mitt barns grav. Det är något väldigt fel med det... och jag kan inte ta in det just nu. Så, jag tackar också chocken, tror jag i alla fall. Jag lever ju och jag fungerar någorlunda. Det är väl bra?

Allt påminner om dig...

I måndags skrev jag om den där bebisen jag såg i affären och bröt ihop. Det har blivit fler sådana tillfällen. Det är som att min hud håller på att försvinna igen, lite som det var precis i början efter att du dött. Att jag bara bröt ihop och grät hela tiden. Nu känns det som att precis allt påminner om dig.

Jag tänker på dig när jag:

• ser att någon är född -89, som du.
• åker förbi en busshållsplats, jag brukade ju så ofta skjutsa dig till en.
• kör bil, du brukade ju sitta bredvid.
• äter köttfärssås, som du brukade laga åt oss.
• ser urinprovsstickor för tramadol, som du dog av.
• lutar mig mot balkongräcket, som du brukade göra när du var ut och rökte.
• står i köket på jobbet, det var där jag stod när polisen ringde mig.
• plockar ur diskmaskinen, det brukade du göra för att underlätta för mig.
• åker förbi vårt gamla hus, där vi bott tillsammans i så många år.
• känner på täcket som du sov under sista gången jag träffade dig.
• träffar mina kollegor, som höll i mig när jag fått reda på att du var död.
• lyssnar på din musik i bilen.
• ser din nyckelknippa hänga på nyckelkrokarna.

... och 1000 tillfällen till. Vi hade ett fint liv, Jonny, och det finns så mycket som påminner om dig.

Och jag har fortfarande inte beställt en gravsten. Tänk att det är ett sådant motstånd... det är som att det är det sista jag har att göra innan din död är avslutad. Och jag vill inte avsluta den, jag vill att du kommer tillbaka! Det är som att det är det sista jag har att hålla kvar i... att inte avsluta dig riktigt ännu. Om du inte har en gravsten, så kanske du inte är död på riktigt. Eller?

Ibland blir det för mycket...

Jag var till Växtriket idag för att fylla på mitt förråd av gravljus. Fick stå i kö en stund och framför mig stod en ung mamma med en bebis på kanske en månad. Hon stod och snusade på bebisen och det riktigt syntes hur mycket kärlek det fanns. Så stod jag med Jonny en gång i tiden och kärleken har inte blivit mindre med åren, snarare tvärtom. Jag började gråta och fick fly in bland krukor och blommor för att lugna ner mig. Fan, fan, fan vad ont det gör och vad mycket kärlek det finns i mig som jag inte vet var jag ska göra av nu.

Jag älskar dig så, Jonny, och jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka dig. Imorgon har du varit död i sju veckor. Sju jävla veckor. Jag hatar verkligen tisdagar.

Rakt in i hjärtat

En del låtar eller texter går rakt in i hjärtat. Det här är en sådan.

Takida - Reason To Cry

Förvirrad

Jag vet inte riktigt vad jag känner eller hur jag mår längre. Börjar bli en riktigt bra skådespelare i alla fall. Är riktigt duktig på att stänga av känslorna av mörker. Tills jag kommer hem. När jag är hemma orkar jag nästan bara ligga i sängen och gråta. Besöker graven nästan varje dag, men fixar inte att stanna där så länge... det gör så ont. Har till och med svårt att skriva nu, allt känns så förvirrat.

Jag vill säga upp mig från livet. Från att vara vuxen och ansvarsfull. Jag vill bara krypa ihop till en liten boll och gråta.

Min starka mamma...

Min starka mamma

Min mamma är så stark,
det säger faktiskt alla.
Men i ensamhet om natten har
jag sett hennes tårar falla.

Under sömnlösa nätter
kommer jag tassande på tå.
Hon vet inte att jag är där
för att hjälpa henne förstå.

Lika ändlöst som strandens vågor
och hennes smärta...
Jag vakar över min starka mamma
som alltid bär mig i sitt hjärta.

Hon bär ett leende,
ett leende som hon tror döljer.
Men genom Himlens dörr
ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker hantera döden
för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet
att det är den enda möjlighet hon har.

När jag vakar över min starka mamma...
genom Himlens öppna dörr
försöker jag förklara att änglar skyddar mig
nu så som hon gjorde förr.

Men jag vet att det inte hjälper
eller lättar bördorna hon bär.
Har du möjlighet, gör ett besök...
och visa att du håller henne kär.

Vad hon än säger...
hur hon än mår.
Min starka mamma har ett hjärta,
för alltid fullt av sår.

Text: Kaye Des Ormeaux (Svensk text: Helen S Wirén)

Istället för en blomma...

Några har frågat mig efter någon förening att kunna stödja till minne av Jonny och det finns en som jag tänker på direkt, Ungdomens Ark. Jonny var med och startade den för många år sedan när han var en mopedligist som skrämde slag på pensionärerna på stan. Den före detta polisen Annika Ekman var initiativtagare till föreningen och jag kom i kontakt med denna underbara människa när hon i egenskap av polis hade träffat Jonny på stan. Då var föreningen inte så stor, men hade en lokal som ungdomarna kunde samlas i och sökte pengar från kommunen för att kunna ge dem lite lön för sommarjobb. Den sommaren som Jonny var aktiv i föreningen var en av de bästa i hans liv. Han hade ett jobb och tjänade lite pengar. Föreningen blev större och efter ett tag bildades boxningsklubben efter ungdomarnas önskemål om sysselsättning.

Jonny var aldrig med i boxningsklubben, men han "hängde" där ibland, hjälpte till att bygga boxningsringen och gick ner för att slå lite på säckarna ibland.

Ungdomens Ark har nyligen startat projektet "På Stan" bl.a. med hjälp av pengar från Fryshusets projekt "Lugna gatan". Så här beskriver Annika Ekman projektet:

"Vi tänker finnas på stan när andra vuxna inte gör det. Vi är i början av något vi funderat länge på.
Vi är till för ungdomar på stan, som har lite tråkigt och kanske inte gillar att gå på ungdomsgård eller spela fotboll. Vi har möjligheten att förverkliga ungdomarnas önskemål och göra det tillsammans. Vi har gjort det förr och ser framemot att få göra det igen."

Om man vill stödja Ungdomens Ark till minne av Jonny kan man sätta in pengar på bankgiro 5433-9155 och skriva att det är till minne av Jonny.

Här är några bilder från när Jonny var aktiv i föreningen.

Paintball juni -05

Klättervägg nov. -05

Utanför de nya lokalerna maj -06

Boxningsringen byggs maj -06

Tuffa killar! Maj -06

I boxningsklubben april -07

Sparrar med morsan april -07

Så himla ledsen...

Klockan är lite över halv fem på morgonen och jag har fortfarande inte kunnat somna. Jag har gråtit i flera timmar och känner mig som ett förtvivlat litet barn. Pappa och jag åkte till graven på kvällen och jag har gråtit ända sedan vi var där. Usch, vad det här känns på riktigt och ända in i märgen.

Nu när jag inte har sovit har jag också lärt mig att göra en minnesvideo. Sången heter Precious Child och sjungs av Karen Taylor-Good och kan laddas ner här: http://www.karentaylorgood.com/free_mp3_downloads.html
Hon skrev den till en pojke som dog när han var 21 år. Precis som Jonny.

Välja gravsten

Jag sitter och tittar i kataloger och på nätet för att välja gravsten. Men det är så svårt, jag är så ambivalent till det. Jag vill köpa världens finaste gravsten till dig min älskade son och samtidigt vill jag aldrig behöva köpa gravsten till mitt barn. Jag får liksom inte till det.

Den ska vara fin och passa dig. Samtidigt vill jag också kunna få plats på den när det blir min tur. Åh, jag vet inte alls hur jag ska göra. Jag trodde att jag hade bestämt mig, men så blev jag osäker igen. Jag skulle vilja att det fanns en butik att gå in i för att fundera tillsammans med någon som kan det här. Men de ligger så långt bort... Funderar på att ta ledigt en dag för att åka iväg och besöka butiker.

En ny sorts smärta

Nu har jag varit vid din grav i två dagar och det börjar kännas verkligt på ett nytt sätt, att du faktiskt är död. Det är fortfarande obegripligt och jag vill helst inte tro på det, men det börjar sjunka in. Och det är en helt ny smärta. En tomhet som inte går att beskriva med ord. Smärtan är fysisk, som om hjärtat håller på att sprängas och magen är itusliten. Hur kunde det bli så här fel, min älskling?

Jonnys grav

Vi var till graven ikväll igen för att tända lite ljus. När jag stod där och funderade på hur jag ska kunna förklara var graven finns sa min pappa att man nog kan ta bilder från nätet. Så jag printscreenade bilder från kartorna på Eniro. Vet inte om det går att förstå, men ni får gärna höra av er till mig om jag ska förklara bättre! Klicka på bilderna så syns det lite bättre :)

Jonnys grav finns i cirkeln som syns nedanför. På ena sidan om den bortre ingången till cirkeln. I mitten av cirkeln står det en staty med några kors på.

Kvällsbild på graven. Han fick några öl.

Urnsättning

Idag var det urnsättning. Det blev fint och solen sken. Vi frös nog lite allihop, men det gjorde inget. Jag bar din urna från kyrkan till graven och det kändes som att jag kunde krama om dig och ge dig min kärlek en sista gång. Jag har inte så många ord idag. Saknar dig.

Urnan stod och väntade på oss när vi kom till kyrkan

Ditt namn på urnan

Sofia och jag sänkte ner urnan tillsammans. Vi la ner blommor och en stor påse med smågodis. Och så spelade vi Kärleken? med Labyrint. Högt.

Vaktmästaren fyller igen graven.

Graven

Moster Karin, Emelie, Sofia, Ted och Micke

Sov gott, min älskling!

Den här texten läste jag under urnsättningen:

Jonny, idag är det urnsättning. Din aska ligger i urnan som vi ska gräva ner i jorden.

När du låg i min mage längtade jag så efter dig. Att få träffa dig och se vilken person som väntade på mig. Din förlossning blev jobbig, dina hjärtljud gick ner kraftigt och det blev bråttom att få ut dig så att du inte skulle dö. Allt gick så fort och på några minuter hade de gjort kejsarsnitt och du mådde bra. Jag hann inte ens byta om till sjukhuskläder.

Du var lättskött som bebis och var till så stor glädje för oss. Under dina första år hade vi så roligt med dig, du var glad och var lätt att ha med sig. Du var vild och många gånger var jag livrädd när du klättrade, hoppade och studsade runt. Men jag lärde mig att blunda när du ville hoppa från höga höjder eller gå balansgång på farliga ställen. Eller egentligen kanske det bara var jag som tyckte att det var farligt och jag visste att du måste få prova på. Så jag blundade för att inte följa min magkänsla att hejda dig.

När du började skolan blev det jobbigare för dig. Du var stor, stark och passade inte för att sitta stilla i ett klassrum. Du blev snabbt klassens polis och alla kunde gå till dig för att få hjälp med andra barn. Du löste problemen på ditt eget sätt och hamnade ofta i bråk. Till slut förstod skolan att du behövde en annan skolform och du fick gå i liten klass. De första åren var ni bara två elever i klassen och det gick alldeles utmärkt. Ni åkte till Island, två pojkar och två lärare. Du var så stolt efter det. Jag har aldrig haft råd med utlandsresor och jag var så glad över att du fick åka iväg.

Du fick fortsätta i liten klass ända upp till sexan och från fyran till sexan var ni fem elever i klassen. Det gick också bra. Jag kommer ihåg en gång när din lärare ringde till mig och berättade att du och en annan pojke hade rymt från skolan. Ni hade snott en båt och rott ut på sjön. Jag sprang dit och såg er sitta mitt ute på sjön i en båt utan åror. Ni visste inte hur ni skulle komma tillbaka och jag försökte ropa till er. Men på något sätt lyckades ni ta er in till land. Men till andra sidan sjön, du ville inte träffa mig just då. Du var rädd för att få skäll av mig. Och kanske skällde jag lite för mycket på dig, men du gjorde mig så himla orolig hela tiden. Och när jag var orolig lät jag kanske arg, fast egentligen var jag bara orolig för att jag älskade dig så himla mycket. Jag hoppas att du förstod det. När man är orolig och älskar någon gör man lite tokiga saker ibland.

När du skulle börja sjuan hade vi flyttat till Enköping. Jag vill inte prata om högstadiet, för det var så fyllt av knas. Men du träffade fina vänner, särskilt Micke, Ted och Emelie men även Jimmy, Robban och Pippi och många många fler. Och Jonny, jag är så glad att jag har kvar dina vänner. De vet vilken underbar människa du var och de vet hur det är att sörja och sakna dig.

När du blev äldre fick du nya vänner och dem har jag börjat lära känna nu, efter att du dog. Men de är också jättefina och jag är glad att få dela minnen av dig med dem. Samme skulle ha varit här idag, men han kunde inte och jag vet att du förstår varför. Jag vet att du förstår hur viktigt det är att ta de chanser som finns för att kunna förbättra sitt liv. Men han hälsar att han saknar dig och alltid kommer att älska dig. Och han kommer att hälsa på dig, det vet jag. Det finns fler också såklart. Dina fina vänner finns där för mig nu. De stöttar mig och är till glädje för mig och jag är så tacksam. Tack för att du var du, att du fanns där och förgyllde mitt liv i 21 år. För trots att jag varit besviken, ledsen och arg på dig många gånger, så har jag alltid älskat dig så oerhört mycket. Jag kan inte säga det som många säger, att du alltid fanns där. Det gjorde du inte för mig, men jag vet varför, så det är okej. Jag vet att man inte gör de val man önskat att göra när det är drogen som styr.

Drogerna började ta över ditt liv när du gick i sjuan och till slut var det drogerna som tog ditt liv. Men jag vet att du inte ville ha det så. Att du inte ville dö och att du ville bli ren och börja om. Och det är en tröst, Jonny. Jag kommer aldrig aldrig att sluta älska dig. Sov gott, min älskling.

Idag är det urnsättning

Idag ska jag bära din urna till din gravplats och sedan sänka ner den i jorden. Det känns helt sjukt. Du är ju bara 21 år och ska ha hela livet framför dig! Det ska inte vara slut och framförallt ska jag inte behöva gräva ner min son. Det ska vara tvärtom. Jag skulle åldras och se dig växa upp till en man. Du hade inte hunnit bli vuxen ens. Du var fortfarande ett barn som behövde så mycket stöd och hjälp för att klara dig i världen. Och världen svek dig. Jag vet att du ville lämna drogerna och kriminaliteten, men att du inte klarade det ensam.

Du mådde så bra när du var på behandling i somras och hade så bråttom därifrån. I början av september berättade du för mig att anledningen till att du ville från Westsura redan efter fyra veckor var att du inte fick ha din mobiltelefon eller tillgång till dator, men att du hade märkt hur lite det betydde nu när du stod där utan hjälp. Du sa att det var därför du hade hållit ditt tal om att 12-steg inte passade dig, för att du ville ha en dator. Och när du fick din frihet med dator och mobiltelefon så märkte du att du inte klarade av den och ville tillbaka. Men då sa soc. nej. De hade hakat upp sig på att du inte ville gå 12-steg trots att du hade förklarat hur du hade tänkt. Jag har så svårt att förlåta dem för det.

Nu är du död, din aska ligger i en urna som jag ska gräva ner idag. Och jag vill inte. Jag vill bara krama dig, hålla om dig och säga att allt kommer att ordna sig. Men det gör det inte. Inget ordnar sig längre och allt är för sent. Jag hatar att det är för sent. Jag vill se fram emot att du får din behandling, jag vill se fram emot barnbarn och att få träffa din flickvän. Jag vill fortsätta kämpa för dig, min älskade son. Men kampen är slut och det är så tomt. En del av mig har dött och är borta för alltid. Glädjen är borta och tårarna rinner. Det är inte konstigt att jag är konstant törstig när jag bara gråter hela tiden.

Begravningsblues

Jag tycker väldigt mycket om den här dikten. Den beskriver precis det jag har känt sedan den 28 september. Att jag bara vill stoppa tiden och allt som pågår runtomkring och skrika ut min sorg och saknad. Att det är svårt att hitta kraften att gå vidare när inget längre spelar någon roll eftersom en av dem jag älskar mest på jorden inte längre finns kvar.

Begravningsblues

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Han är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

Wystan Hugh Auden, 1907-1973
Tolkning: Bengt Jangfeldt

Emelies lejon

Idag skulle du ha varit så stolt över Emelie. Hon har tatuerat in nästan samma lejon som du och jag har. På samma ställe där ditt satt. Och fast det gjorde ont var hon så modig och så duktig. Både Emelie och jag har gjort saker vi aldrig skulle ha vågat förut. Så tack Jonny, för att du har gjort oss lite modigare.

På tisdag ska jag tatuera min andra arm och den ska tillägnas Sofia och Anna. Du kommer att gilla den också!

Emelies lejon

Fem veckor

Idag har det gått fem veckor sedan du dog. Fem helvetesveckor. Livet börjar så sakta återgå till något som liknar det som var innan. Det kommer aldrig bli normalt igen, men det fungerar. Vi går till jobb och skola, äter mat och sover någorlunda på nätterna. Men inget är som förut och tårarna rinner ner nästan varje morgon på väg till jobbet. Jag lyssnar på din musik i bilen och gråter. Saknar dig så min älskade älskade son. Men jag åker dit.

Allt jag gör går långsamt. Jag får tänka flera gånger på sådant som förut gick på rutin. Vet inte om jag hade hittat kraften att vilja överleva utan dina småsyskon. De är min glädje och anledningen till att jag vill fortsätta. Och vet du, Anna är så lik dig på så många sätt. Hon är lika vild som du, lika impulsiv och hittar glädjen i det mesta. Sofia mår inte så bra, men jag tror att hon kommer att fixa det här, hon är tuffare än både du och jag har trott. Vi ska överleva det här på något sätt.

Jonny, Sofia och Anna, juli 2007

Jag hatar tisdagar

Nu är det verkligen höst, gubben. Sista helgen du levde ville du komma hem och hämta långkalsonger så att du inte skulle frysa. Du skulle vara med på Annas kalas och umgås med oss. Men du kom aldrig. På söndagen fick Sofia ett sms där du frågade efter sub och tradd. Det skickade du fel förstås, men det sista jag skickade till dig på söndag kväll var att jag var besviken på dig. Och jag fick ett svar där du skrev att du skulle fixa åt en kompis. Och sedan ett sms till där du skrev "förlåt". Jag svarade aldrig på det, jag var besviken och kände att vad jag än skrev så skulle det bara bli anklagande. Och på tisdag morgon den 28 september kl. 7.55 dödförklarades du.

Önskar att jag hade svarat att jag älskar dig vad du än gör. För det gör jag och kommer alltid att göra.

Imorgon är det tisdag igen. Fem veckor sedan den värsta tisdagen i mitt liv. Jag hatar tisdagar. Jag hatar september och särskilt den 28:e. Varje vecka finns det en tisdag och varje månad finns den 28:e. Det blir många dagar att hata. Men jag älskar dig. För alltid.

Jag har inte riktigt accepterat att du är död

Jag får panik när jag tänker på urnsättningen på fredag. Då blir det liksom slutgiltigt. Jag har så sjuka tankar kring det, jag får panik när jag tänker på att du inte kommer att kunna andas under jorden och att du kommer att frysa. Men du är ju redan aska, så det där med att andas är liksom redan kört. Men ändå får jag sådan panik över det. Ont i magen-panik. Och det har säkert att göra med att jag inte har accepterat din död ännu. Jag vill inte att du ska vara död.

Jag vill inte gräva ner dig, min älskade son. Jag vill ha tillbaka dig. Jag vill prata med dig, skratta med dig, skälla på dig och säga att du lagar världens godaste mat. För det gjorde du. Anna och Sofia säger så ofta vid matbordet, att Jonny gjorde godare köttfärssås, godare currysås eller stekte godare kött. Vi saknar dig så mycket, min älskade älskade Jonny. Och vi vet inte riktigt hur vi ska klara oss utan dig. Vi vill ha dig tillbaka. Nu.

Hollywood Undead - The Diary

Cuz I don't wanna be like this,
I've been running these streets
for too long now, I've got nothing,
that's true, but this song now.
But the further I go,
I wanna go home.

I fuckin swear that I care,
but it's hard when you stare into the bottom of a bottle that is empty and bare.
Oh my desolate soul, in my desolate home, it's my desolate role, yeah I'm here all alone.

I can't think of a reason to get the fuck out of bed, curtains closed, lights are off, am I alive or dead?
I haven't shaved in a week, I always slur when I speak.
Tolerance at it's peak, another fifth just to sleep.

Oh woe is me, woe is me, I guess I need love.
Hoes ya see, Hoes ya see, I'm just in a rut.
And I swear I'm trying, baby please, baby don't leave.
God Damn I'm a fuck up, but I guess that's just me.

So I'll sit in my room and I'll cry in my bed, thinking about all the shit that made me wrong in my head.
I keep trying to climb but it seems so steep, pour myself a fuckin whiskey and go back to sleep, bitch.

Cuz I don't wanna be like this,
I've been running these streets
for too long now, I've got nothing,
that's true, but this song now.
But the further I go,
I wanna go home.

I watched my momma cry, she says "baby why", I say "baby die".
Baby's gone, like a suicide.
I don't think you'll see him soon, mom.
stay out my room, mom.
Tell daddy that I hate that motherfucker like you, mom.

I sing this shit for you Danny, Sasha and Jordan.
These beers keep gettin warmer every time that I hold em.
I pour this out for you like a partner in crime.
It's part of the times, when your sick in the mind.

Yeah I'm sick, oh so sick, I'm so sick of this shit.
Yeah I'm lit, I'm so lit, I'm so fucked up off it.
So I stumble around, till I stumble, fall down to this puddle of my tears laying here on the ground.

When you've got nothing left, you've got nothing left to lose.
With my last and single breath, I'll still be singing to you.
So when you bury me, man, you better bury me deep.
And sing along to this song cuz you're broken like me.

Cuz I don't wanna be like this,
I've been running these streets
for too long now, I've got nothing,
that's true, but this song now.
But the further I go,
I wanna go home.

And I wanna go back to the start,
back where we started from.
And I know it's been so long.
I was wrong, I was wrong, I was wrong all along.

Dåligt samvete

Jag får så dåligt samvete, Jonny. Jag skulle ha velat köpa hela världen åt dig, men jag gjorde inte det. Ville inte ge dig pengar, var så rädd att de bara skulle gå till droger. Nu får jag dåligt samvete när jag köper saker till oss. Du ville ha mat, men du fick inte det. Eller du fick inte pengar till det. Du var alltid välkommen hem för att äta om du bara var ren och i gott skick. Jag vet ju att det inte får dig tillbaka ett dugg mer om vi låter bli att leva, men jag får ändå ont i magen när jag tänker på hur många gånger jag sa nej till dig. Men jag kommer att köpa en fin gravsten åt dig, min älskling. Och jag kommer att besöka din grav så ofta jag kan. Jag älskar dig så och önskar att det bara var en mardröm.

Såg en video idag där du var med i VSK-publiken två gånger. Älskade vän, mitt hjärta hoppade till när jag såg att det var du.

Utlåtandet från Rättsmedicin

Idag kom utlåtandet från Rättsmedicin i Uppsala, så nu är dödsorsaken fastställd. Jag skrev ju lite om det när jag fick utlåtandet uppläst i telefon, men det här känns mer verkligt. På papper liksom. Det stod en massa om organen i kroppen och på vilket sätt de slutat fungera, men längst ned i beskrivningen stod det att du hade magkatarr. Lilla gubben, inte nog med att du skulle dö, du hade magkatarr också. Lilla älskade vän, du måste ha haft det väldigt jobbigt på slutet.

Och för att alla rykten ska sluta gå om vad du egentligen dog av, det var en dödlig överdos av Tramadol. Så hög dos att det inte går att avgöra om det var ett självmordsförsök eller om det var en olycka. Så mycket tar man inte "bara" för att flumma på, det var liksom alldeles på tok för mycket. Förutom det hade du även hög koncentration av Klonazepam (Iktorivil) samt THC i blodet. Ingen alkohol eller några andra droger.

Men jag tror inte att det var ett självmordsförsök. Jag är helt övertygad om att det var ett rop på hjälp. På måndag ska jag ringa till rättsmedicin eftersom jag har några frågor om doser osv.

En månad

Idag var det en månad sedan du dog.
En månad avtjänad av livstidsdomen av saknad, smärta och sorg.

Idag är det en riktg skitdag

Dagen började med att din sida på Facebook slutade fungera. Den liksom bara försvann. Det har blivit så viktigt för mig att kunna skriva en hälsning till dig där och se vad andra skriver. Det är så viktigt för mig att du inte blir bortglömd.

När jag hade kommit till jobbet ringde de från polisen i Västerås. Resultatet från rättsmedicin hade kommit och de läste upp det för mig i telefonen... får det i brevlådan senare. Du hade dödlig dos av Tramadol, Klonazepam (verksam substans i Iktorivil) och THC i blodet. Ingen alkohol eller amfetamin. Sedan kommer jag inte ihåg mer. Hon berättade mer, men det känns lite luddigt just nu, något om att organen och andningen slutade fungera. Och att det inte gick att avgöra om det var avsiktligt eller inte. Jag vet att du inte hade för avsikt att dö. Jag vet att du ville ha hjälp, att du försökte få hjälp och att du flera gånger sa att du nog var tvungen att ta en överdos för att få hjälp. Hoppas bara att du inte kände något. Att du bara somnade in. Och att bruden som bara satt där i flera timmar utan att ringa ambulansen lider alla helvetes kval.
Allt kom över mig igen. Jag såg framför mig hur du låg där och bara dog efter att ha tagit de där förbannade pillrena. Min älskade älskade son.

När jag kom hem hade ett brev från JO kommit. Jag vågade nästan inte öppna det. Men det var också åt helvete.

Anmälan mot socialtjänsten i Västerås Kommun

I en anmälan till JO har Agneta A. framfört klagomål mot socialtjänsten i Västerås kommun angående handläggningen av ett ärende rörande hennes numera avlidne son.

Handlingar i det aktuella ärendet har inhämtats från socialtjänsten. Jag har tagit del av bl.a. journalanteckningar för tiden 22 februari till den 27 september 2010.

Vad som har kommit fram ger inte skäl till någon ytterligare åtgärd eller något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.

Jaha?! Så det var okej att du dog? Jag har så många gånger känt att nu kan det väl ändå inte bli värre att jag inte säger det en gång till. För det kan alltid bli värre. Det tar aldrig slut.

Jag fryser

När jag var och sa hejdå till dig i sjukhuskapellet i Västerås, höll jag i din hand och den var så kall. Jag höll i den och berättade för dig hur mycket jag älskar dig. Nu tänker jag på hur kallt det är i jorden när urnsättningen ska vara nästa fredag. Allt är så kallt, du var så kall och jag fryser av smärta. Jag vill att du ska vara varm, jag vill ha varma minnen, men allt känns bara kallt. Och mörkt. Jag får nästan panik när jag tänker på att du ska ner i så kall jord och funderar på hur många ljus man måste tända för att hålla jorden varm?

Mitt lilla barn, min älskade pojke, jag saknar dig så och vill så gärna hålla dig i famnen, som jag brukade göra när du var liten. Jag vill känna din varma kropp och höra ditt hjärta slå och känna att jag aldrig aldrig vill släppa dig. Jag vill ha dig här!

Fyra veckor

Idag var det fyra veckor sedan du dog. De absolut värsta fyra veckorna i mitt liv. Jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna överleva det här. Smärtan och sorgen är så stark att jag inte kan värja mig. Saknar dig så...

Julafton 2008

Vila i frid Jim

Vi fick följa med Emelie för att hälsa på Jim idag. Idag var det två år sedan han dog och jag vet hur gärna du skulle ha velat följa med. Men kanske var du med på ditt sätt. Anna var helt övertygad om att du och Jim tävlar på era crossar däruppe. Hon såg ett moln som fick bli er racingbana. Jag fantiserade om det en stund och det kändes bra. Ni båda var alldeles för unga när ni dog och idag går mina tankar särskilt till Jims familj som i sin egen sorg har tagit sig tid för att stötta mig på ett fantastiskt sätt. Tack.

Igår var det en Jonny-dag

Idag har det varit en ganska bra dag. I alla fall jämfört med gårdagen. Jag låg i sängen i stort sett hela dagen igår och ältade, tittade på bilder, uppdaterade din logg på facebook en gång i minuten och läste dina sms till mig. Grät och funderade på vad som hade hänt om jag gjort annorlunda. En vän till mig som också förlorat sin son säger att man måste ha sådana dagar, och jag kommer att kalla dem för Jonny-dagar. Dagar då man bryter ihop, inte vill leva och bara gråter. Igår var det en Jonny-dag.

Men idag har det gått bättre. Jag är fortfarande lika ledsen på insidan, men det förgör mig inte. Saknar dig så oerhört mycket, min älskade son. Önskar så att du hade fått leva lite till.


Jag kommer ihåg dagen när den här bilden togs. Då mådde du bra, då var du lycklig.

Underbara VSK

Jag fick en helt underbar kommentar igår, måste dela med mig av den även här. Jag rös av värme när jag läste den.

I den gråkalla höstkvällen som rådde på Skytteholms IP i söndags kliver en kille upp på staketet, höjer armen och tystar de cirka 500 tillresta VSK-supportrarna: "Nu ska vi köra en ramsa för Jonny, Rogga och Kalle som tyvärr inte kunde åka hit med oss idag..."

Han drar efter andan och vrålar sedan det i VSK-kretsar klassiska "Heja alla är ni klara?" varpå läktaren unisont svarar "Jajamensan fattas bara, V-S-K" så massivt att läktartaket vibrerar och det ekar mot hyreshusen ett par hundra meter bort.

Han småler över responsen och ropar sedan "Tack grabbar, jag känner att de är med oss här i kväll och jag vet att de ler när de följer det här uppifrån den grönvita himlen". Hela VSK-läktaren applåderar åt honom när han hoppar ned igen.

För vi är VSK och vi glömmer aldrig de våra. Det spelar ingen roll vem du är eller vad du har i bagaget, på vår läktare är alla likvärdiga. Och vi vet att våra bröder som lämnat jordelivet fortfarande är med oss och ser till att vi har det bra.

VSK - från vaggan till evigheten.

Hur ska jag hantera allt?

Jag vet inte hur jag ska göra, vad som är "rätt" sätt att gå vidare. Jag sitter och läser dina sms till mig, har kollat på din bilddagbok flera gånger, tittar på alla bilder och ältar. Undrar om det är rätt sätt. Om det bara är ett sätt att försöka hålla kvar dig.

Jag har så många sms från dig. I de flesta ber du om pengar eller att få komma hem. Du lovar att det är sista gången innan du ska skriva in dig på behandling imorgon. I början skickade jag över lite pengar så att du kunde äta, men den sista månaden gjorde jag inte det. Jag märkte att det aldrig hände något, jag tyckte att du inte försökte tillräckligt och att jag var tvungen att stöta bort dig för att du skulle vilja komma tillbaka. Jag vet inte om det var rätt, idag tvivlar jag och önskar att jag skulle ha vetat vad jag vet idag. Då hade jag definitivt gjort annorlunda. Men jag visste inte det.

Jag saknar dig så oerhört mycket. Alla minnen börjar komma tillbaka och det gör så ont. För några månader sedan hade jag nästan inga minnen från när du var liten. Allt var bara en kamp för att både du och jag skulle överleva och hjärnan stängde nog av.

Nu kommer de, och det gör så ont. Jag minns alla drömmar vi hade, allt vi pratade om och hur fel allt blev när du började högstadiet. Och hur ännu mer fel allt blev när du flyttade till Västerås. Att jag inte lyckades få alla att förstå hur mycket hjälp du skulle behöva i framtiden och att den plan som fanns för dig inte på långa vägar var tillräcklig. Att den till och med skulle kunna få allt att gå åt helvete. Och det gjorde det ju. Och att det blev som mest fel när du inte fick bo kvar i Västerås längre. Har så svårt att förlåta hur du blev behandlad av den som borde ha skyddat dig och kämpat för dig. Som en trasa som man bara kan kasta bort när det hade gått för långt. Det var inte ditt fel att det gick för långt. Det känns som att jag var tvungen att ge bort mitt barn och att när jag berättade hur man måste behandla mitt barn för att det skulle lyckas så var det ingen som lyssnade. Och att när jag sedan fick tillbaka mitt barn så var du i så oerhört mycket sämre skick än innan, och att allt jag hade varit rädd för hade hänt och lite till.

Kampen är över nu.

Så vad gör jag nu?

Idag är det en tom dag

Jag är tom i tankarna, bara gråter.
Och jag saknar dig så jävla mycket!

Lite virrvarr i hjärnan

Efter att jag har börjat jobba igen så känns det nästan ännu mer som ett virrvarr i hjärnan. Men det är jätteskönt att vara på jobbet. Det är skönt att vila hjärnan från allt mörker. Men samtidigt så märker jag att alla känslor överfaller mig så fort jag kommer hem och det blir en våg som är svår att hantera. Det är så svårt att beskriva, men det är lite som att jag lever ett dubbelliv. Ett när jag jobbar, handlar, lagar mat (ibland i alla fall) och gör vanliga saker och ett när jag bara gråter och inte kan göra något alls. Det känns helskumt.

Jag har flera gånger tänkt, "det här måste jag berätta för Jonny", tills jag kommer på att jag inte alls kan berätta det för dig. För du är död. Och då kommer det över mig igen. När jag är Agneta som gör vanliga saker är jag nästan som i en dvala. Allt går långsamt och jag har svårt att komma ihåg saker. Jag kan sitta och prata med någon och efter en stund har jag glömt bort allt. Ska det vara så länge till? Om det är det normala livet så ligger jag nästan hellre och gråter, får då är livet i alla fall på riktigt. De normala sakerna känns som att de är på låtsas.

Min älskade älskade son, hur kunde det här hända? Hur kunde livet bli så här?

Jonny 10 månader när hans moster tar studenten

Kallelse till förhör

Hej gubben, du är kallad till polisförhör, jag fick brevet idag. Så jag fick ringa till polisen och berätta att du har svårt att komma till det. Det kändes så fel. Polisen om någon ska väl veta att du är död? Hur kan man kalla en död person till förhör? Det är tyvärr inte första gången jag känner mig besviken på hur polisen har hanterat det här, men jag hoppas att det blir den sista.

Tatuerad

Nu är jag tatuerad. Nästan exakt likadant som ditt lejon, Jonny. Jag är så stolt över att alltid kunna bära med mig ett sådant fint minne av dig. Älskade, saknade du.

Det gjorde inte alls så ont som jag hade väntat mig. Det är mycket värre att gå till tandläkaren.

Idag har jag lyckats låta bli att vara ledsen många gånger. Men det är bara för att jag har stängt av, inte låtit känslorna kännas. Jag är precis lika ledsen inuti och det räcker att jag ser en bild på dig för att tårarna ska flöda igen. Vill så himla gärna att det här bara ska vara en mardröm och att jag vaknar snart.