Jag känner mig inte ett dugg stark, bara jävligt duktig på att stänga av känslor. Det är så oerhört hemskt att verkligen tänka att mitt älskade barn har dött att jag inte vågar göra det. Varje gång jag ser kort av dig från när du var frisk och log även med ögonen känns det som att jag ska gå sönder, sprängas inifrån.
Stark är absolut det sista jag känner mig. Jag känner mig svag, sårbar och på väg att gå sönder. Men jag måste ju hålla ihop, kan inte välja att bryta ihop. Det går inte. Men det tar så mycket kraft att inte bryta ihop att jag just inte orkar så mycket mer. Disken samlas på hög, dammtussarna anfaller och soporna luktar illa. Det enda som jag inte får låta bli är att älska mina andra barn. Jag försöker vara en snäll mamma, men jag lyckas inte så bra med det heller. Men jag kramar dem och berättar varje dag hur mycket jag tycker om dem och hoppas att de tror mig. För jag vet att det inte räcker med ord, men det är det enda jag har att erbjuda just nu. Jag hoppas att deras tålamod räcker tills jag kan ge mer än ord. Hoppas att det kommer en tid när jag är stark. För sedan den 28 september 2010 är inget som det ska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar