Alla helgons dag

Det är så oerhört vackert och fridfullt på kyrkogården just den här helgen. Så gott som varenda grav är pyntad och upplyst. Fantastiskt fint! När jag och morfarn var hos Jonny igår mötte vi Ted och hans mamma och idag följde Emelie och Emma med mig dit. Det känns fortfarande så starkt att Jonny aldrig kommer att bli glömd.

I fredags var jag på bandymatch (VSK vann såklart) och efter matchen fick jag höra många fina saker om Jonny från flera av hans vänner. Det värmer så. Älskade lilla barn, du kommer verkligen aldrig att bli glömd.

Att byta en glödlampa

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig alla små saker i vardagen som är så svåra att göra utan dig. Det  är ju inte så att jag inte kan eller vet hur man gör, men du har alltid gjort det. Som att byta glödlampor hemma. Det var din uppgift, dels för att du var lång, men också för att du var bra på det. Och så kände du dig så stolt efteråt när du gjorde något som inte jag "klarade av". Och för någon vecka sedan gick glödlampan i köket. Och då kändes det direkt i hela magen att jag inte ville göra det. Det är ju ditt jobb. Det är så svårt att ta mig i kragen och byta den där jävla glödlampan, det känns som att jag i så fall sviker dig. Men jag kan ju inte leva i ett mörker resten av livet, för fler glödlampor kommer att gå. Åh, vad jag hatar att det blev så här. Du skulle ju finnas här tillsammans med oss och vara en del i vår familj. En del är borta och hur gör man då? Det blir ett pussel där det fattas en pusselbit hela tiden.

Jag måste byta den där glödlampan, men det får bli en annan dag.

Igår var det en härlig höstdag och jag var upp till graven tillsammans med din moster, morfar, kusin och lillasyster. Vi plockade bort lite vissna blommor och tände nya ljus. Igår var det över en månad sedan årsdagen då de flesta blommorna lades vid din grav och många av dem är fortfarande fina! Helt otroligt. Jag älskar att titta på allt som dina vänner har lagt på graven. Det riktigt känns hur älskad du var och det är så helande för mig. Värme och kärlek blandas med smärtan och sorgen och gör livet lite mer uthärdligt.

Din mosters virkhörna utökades med ett ganska gulligt Halloween-monster. Huligankycklingen börjar se lite lagom tilltufsad ut. Nästan som en riktig huligan.

Ett år sedan begravningen

Idag är det ännu en årsdag, ett år sedan begravningen. Jag kommer knappt ihåg begravningen eller veckorna före den. Det är liksom bara ett suddigt minne. Men ett minne sitter verkligen fast från begravningen och det är när alla VSK-arna gick fram till kistan tillsammans, hur de tröstade varandra och hedrade Jonny på ett fantastiskt sätt. Det var starkt, känslosamt och vackert. Jag kommer också ihåg att jag var väldigt nöjd med prästen, men inte riktigt vad det var hon sa.

Idag är det alltså ett år sedan jag begravde mitt älskade barn. Jag kan inte förstå att det har gått ett helt år och att jag har överlevt.

Vad jag skrev efter begravningen

Musiken som spelades på begravningen

Några av Jonnys fina vänner kom till graven idag och vi möttes där. De flesta blommorna på graven är kvar sedan årsdagen och de är lika vackra ännu. Vi skojade lite om att Jonny nog är ute och vattnar på nätterna.

Snart september

Igår var jag vid graven tillsammans med världens finaste Simon. Det blev ett sådant lugn i mig då och du kändes så nära. Jag brukar vara ganska avstängd när jag är vid graven, men det var jag inte igår. Han kände dig och förstod dig, på riktigt och på djupet. Det var nästan som att ha dig hos mig. Fast ändå inte. Knepigt. Men skönt. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men jag mådde väldigt bra när jag kom hem i alla fall. Är så himla tacksam över att dina vänner delar med sig av sin sorg, saknad och omtanke.

Det är svårt att prata med andra människor om hur det är att förlora sitt barn. Det är ju ett så hemskt ämne att det nästan inte går att prata om. Så jag brukar mest låta bli, vill inte känna den pinsamma tystnaden eller harklingarna om hur hemskt det är. Vill inte att folk ska tycka synd om mig. Men tillsammans med dina vänner behöver jag inte prata om det. De saknar dig också och delar min sorg och då behövs inte orden. Det räcker att bara vara, och vi kan prata om dig på ett avslappnat sätt. Så länge de står ut med mig tänker jag utnyttja dem till att hämta kraft från.

Imorgon är det 1 september. Ruskigt nära årsdagen. Nu går det inte att fly längre, dagen kommer att komma och det snart. Kommer jag att klara det?

They say memories are golden,
Well, maybe that is true;
I never wanted memories,
I only wanted you.

Grattis på 22-årsdagen

Idag för 22 år sedan föddes du, min älskade son. Jag har älskat dig varje sekund och varit oerhört stolt över dig. Inte över alla dina handlingar eller alla dina val, men alltid över din person. Aldrig hade jag den dagen, för 22 år sedan, kunnat ana hur mycket jag skulle älska dig eller hur mycket jag skulle sakna dig. Så idag vaknade jag med ont i magen. Och tårarna har runnit i floder. Under eftermiddagen blev det bättre, tack vare Emelie och alla dina underbara vänner i VSK-familjen. Du är så älskad av så många och att dela kärleken och saknaden sprider värme i ångesten. Ikväll somnar jag igen med ett leende på läpparna trots att tårarna rinner.

Sofia, morfar och jag mötte Emelie på kyrkogården för att fira dig. Jag hade lovat Anna att du skulle få ballonger. Och har man lovat, så har man.

Jag, Emelie, Sensi och Sofia vid graven

Din moster hade virkat Lion of Judah till dig.

Ballonger i rastafärgerna enligt order från lillasyster Anna

När vi hade varit på kyrkogården åkte vi till Västerås för att titta på fotboll. Jag hade länge funderat på om jag skulle orka med att gå på match just idag, men ju mer jag tänkte desto mer rätt kändes det att göra det just på din födelsedag. Du hade gillat det. Och jag är jätteglad att jag gjorde det. Hela klacken hyllade dig på ett helt fantastiskt sätt. Både genom underbara ramsor och födelsedagssång. Tårarna rann till igen, men mest av glädje och stolthet. Jag är oerhört stolt över att få tillhöra VSK-familjen och återigen sådär fånigt stolt över dig som har så fina vänner.

VSK-brudar

Världens bästa VSK-familj

Så, om jag nu nödvändigtvis måste fira din födelsedag utan dig, så vill jag att den ska vara precis som idag. Fylld av kärlek.

Grattis på födelsedagen älskade Jonny.

Mikaela-mys

Den här helgen har bästa Mikaela varit här. Hon har varit, och är, en del av vår familj. Den kärleken du och hon hade var speciell och jag vet att du alltid kom tillbaka till henne på ett eller annat sätt. Hon är speciell för oss också och jag är så himla glad över att hon vill vara en del av vårt liv trots att du inte finns kvar. Jag ler när jag tänker på era "små-gräl" hemma, när hon försökte uppfostra dig. Då sa du alltid, "du är ju precis som morsan" till henne. Och vi är ganska lika på många sätt. Kanske lite för lika för att du skulle klara av det? Fast jag tror att du gillade det innerst inne. Du gillade att vi inte accepterade knas och de sista månaderna pratade du och jag mycket om det och du tackade för att jag sa ifrån, så att du äntligen försökte lägga av.

Mikaela och jag pratade lite om hur man skulle kunna göra din årsdag lite trevlig. Kanske bjuda in lite folk och minnas dig på ett bra sätt. Jag tror att du skulle gilla det. Jag skulle det i alla fall och vi får fundera vidare på hur vi vill göra. Mikaela och jag liksom.

Jag saknar dig så att det värker i kroppen. Men du lever kvar i oss och kommer aldrig att försvinna helt så länge vi minns dig.

Säsongskort

Igår när jag satt och körde bil till Stockholm med jobbet ringde telefonen. Det var Alex Oldrati från VSK Fotboll och han ville ge mig ett säsongskort till VSK:s hemmamatcher i fotboll. Jag blev så rörd, stolt och glad och ledsen på samma gång. En av mina små älsklingshuliganer hade fixat så att jag ska få det.

Jonny, mitt älskade barn, jag ska gå på så många matcher jag kan den här säsongen. Jag tror att du förstår hur mycket det här betyder för mig och vilken fin gest det är. De vill att jag ska vara där och det känns lite varmt i magen att känna den känslan. Helst av allt skulle jag vilja vara där tillsammans med dig, men nu när det inte går finns det inga andra jag hellre vill dela matcherna med. De är mina nya fina vänner och jag är så glad att ha fått lära känna dem.

Himlen är grönvit.

Till minne av dig...

Ännu en helt fantastiskt fin minnesvideo, gjord av Micke, en av Jonnys äldsta och bästa vänner som stått där i vått och torrt och alltid hållt dörren öppen. Tårarna rinner lite extra ikväll...

Grattis på födelsedagen, VSK

Igår fyllde VSK 107 år. Jag var där i ditt ställe för att gratulera. Vi började på Sportbaren och gick sedan i samlad tropp till Blåsbogården, där klubben bildades för 107 år sedan. Där var marshaller tända, vi sjöng VSK-sånger ihop och skålade kl 19.04 . Finaste Simon sa i sitt tal att du är saknad, men att de uppskattar att jag är där i ditt ställe. Det värmde. Samuel och jag gick tillsammans mot Blåsbogården och jag bara kände vad du skulle ha sagt om du kunde se mig. Du hade inte gillat det alls. Du hade sagt att du inte ville att jag skulle umgås med dem, du skulle alltid skydda mig från allt. Men vet du vad, gubben, jag är inte rädd och jag kan ta hand om mig själv och det är en sådan obeskrivlig känsla att vara med VSK:arna. De välkomnar mig utan förbehåll trots att jag skulle kunna vara morsa åt hälften av dem. Jag tycker om att träffa dem och det riktigt känns hur älskad du var. Jag behöver det och jag tänker fortsätta gå på matcher. På söndag blir det mot Hammarby. Sedan får du tycka vad du vill, du behöver bara vänja dig. Precis som jag och VSK-familjen börjar vänja oss vid varandra. En del håller sig fortfarande på sin kant, men jag tror att det är för att de inte riktigt vet hur de ska bemöta mig och för att de saknar dig. Men det blir bättre för varje gång. Jag vet ju inte heller riktigt hur jag ska bemöta dem, men jag är helt övertygad om att det kommer att ordna sig. Bara vi vänjer oss.

Snodde den här bilden från Facebook där du syns i VSK-klacken. Älskade barn. Du var verkligen med bland seriens bästa supportrar.


Jag saknar dig så mycket, men försöker hitta små ljusglimtar i livet. Att träffa dina vänner är en sådan.

Jag har haft lite svårt att skriva ned vad jag känt på sistone. Har känt mig arg och att livet bara är orättvist. Men idag känns det bättre. Kärleksfullt och varmt. Tack vare alla fina fina VSK:are.

Nyårsafton idag

Den sista dagen på året brukar man ju försöka summera året som gått, men det blir svårt för mig. 2010 kommer alltid att vara det absolut värsta året i mitt liv och din död överskuggar allt annat. Fast inget annat år kan bli sämre i alla fall.

Jag har blivit modigare. Jag har vågat mycket eftersom det värsta redan har hänt. Jag har pratat med poliser, präster och begravningsbyrå om din död. Jag har planerat din begravning, lagt ner din urna i jorden, beställt en gravsten och skrivit en dödsboanmälan. Jag har anmält socialtjänsten och skällt på psykiatrin. För tre månader sedan hade jag aldrig trott att jag skulle ha vågat göra de sakerna.

Men jag har också lärt känna dina vänner, en del på ett nytt sätt och en del för första gången. Och jag vet att jag aldrig hade klarat det här utan dem. Jag vet att jag behöver dem. Behöver känna att du lever kvar i deras minnen. Att du inte bara var en knarkare som tog en överdos. För du var så mycket mer. Du har gjort mycket tok i ditt liv, Jonny. En del av dem var nästan oförlåtliga, särskilt hur du ibland har behandlat dina vänner när du var i behov av pengar. Men idag finns de där i alla fall, så det är fina vänner du har och du har varit en fin vän för dem. Annars skulle de aldrig ha stått ut med dina tokiga sidor.

Så gott nytt år, mitt älskade barn. 2011 kan knappast bli sämre.

Nyårsafton 2005

Annandagsbandy

Om det var något som du brann för, så var det VSK. Och igår försökte jag fylla din plats litegrann genom att gå på annandagsbandyn. VSK vann över Tillberga med 4-2. Så jag stod i VSK-klacken och sjöng med och höll händerna i luften ibland. Dina fina vänner tyckte att det var helt okej att jag följde med och det är så viktigt för mig att få träffa dem ibland. Ditt minne lever kvar hos dem och du betyder något. Det absolut värsta som kan hända är ju att du liksom bara försvinner och bleknar bort. Men så länge de kommer ihåg dig kommer det aldrig att hända.

På matchen köpte jag supporterfilmen för 2010 och du är med på den. Sofia, morfar och jag satt i soffan och tittade på den när jag kom hem från matchen.
Trailer:



Jag ska bli VSK-huligan när jag blir stor :)



En hyllning till Jonny från en av VSK:arna

Sov gott Jonny från Ida

En hälsning från ännu en av dina fina vänner. Sov gott, min älskade son.

Det finns änglar!

Fick ett besök idag av en väldigt kär vän. En sådan där som man bara vet i sitt hjärta, är en genomgod människa. Vi har inte träffats så många gånger, men hon är bara så fin. Hon hade en bok med sig som heter "Frusna rosor i Frusen jord" där Pelles mamma Ann-Margret Johansson har skrivit om sin son som dog i en överdos endast 22 år gammal. Om alla rop på hjälp, men ingen som har lyssnat. I boken har Ann-Margret skrivit:

Agneta,
Vill ge dig min bok. Känner dig inte, men jag känner din sorg. Jag finns om du vill träffa mig.
Pelles mamma
Ann-Margret

tillsammans med en lapp med telefonnummer och e-postadress.

Vilken ängel! En människa som jag inte känner, men som är en av de få som har levt mitt liv. Som vet precis hur jävlig kampen om livet kan vara. Och hon kan tänka sig att lyssna på mig. Jag saknar ord.
Och min fina vän som förstod att det är precis vad jag behöver. Jag behöver få prata med någon som förstår utan att jag förklarar. Jag kommer att ringa till Ann-Margret någon dag, jag vill så gärna höra mer om hur Pelle var också.

Jag har börjat bläddra i boken, men känner igen lite för mycket för att jag ska orka läsa den ordentligt ännu.

Dina vänner

Vet du, Jonny, jag har nästan varit på väg att helt tappa tron på godhet hos människor. När man låter en ung kille bara ligga och dö utan att tänka på att ringa ambulansen, när du precis kommit ut från behandling och blir lockad med hur mycket droger som helst, när man filmar dig i ett psykosliknande tillstånd och bara garvar åt hur ballt det är när du helt väck ber killen att filma björnarna istället. När man filmar en kille som i stort sett är medvetslös på en busshållplats o.s.v.

Jag kände att världen är helt igenom ond och att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Men jag börjar känna lite hopp igen. De flesta av dina vänner är helt fantastiska. Det finns de som har suttit uppe på nätterna och "pratat" med mig över datorn. Pratat mig igenom ångesten. Andra skickar meddelanden, stöttar och finns där för mig. Helt otroligt. Jag har ju aldrig träffat dem, de flesta visste jag inte ens att de fanns. Men nu finns de där på ett oerhört fint sätt. Jag är glad över att du hade så fina vänner. De finaste man kan tänka sig. Tyvärr finns det ett fåtal riktiga rötägg och det var dem du umgicks med dina sista veckor. Jag beklagar det, Jonny. Önskar att du istället kunnat stå emot och gått tillbaka till de vänner som var fina, äkta och bra.

Det fanns så mycket kärlek omkring dig och jag hoppas så att du på något sätt känner den nu.