Urnsättning

Idag var det urnsättning. Det blev fint och solen sken. Vi frös nog lite allihop, men det gjorde inget. Jag bar din urna från kyrkan till graven och det kändes som att jag kunde krama om dig och ge dig min kärlek en sista gång. Jag har inte så många ord idag. Saknar dig.

Urnan stod och väntade på oss när vi kom till kyrkan

Ditt namn på urnan

Sofia och jag sänkte ner urnan tillsammans. Vi la ner blommor och en stor påse med smågodis. Och så spelade vi Kärleken? med Labyrint. Högt.

Vaktmästaren fyller igen graven.

Graven

Moster Karin, Emelie, Sofia, Ted och Micke

Sov gott, min älskling!

Den här texten läste jag under urnsättningen:

Jonny, idag är det urnsättning. Din aska ligger i urnan som vi ska gräva ner i jorden.

När du låg i min mage längtade jag så efter dig. Att få träffa dig och se vilken person som väntade på mig. Din förlossning blev jobbig, dina hjärtljud gick ner kraftigt och det blev bråttom att få ut dig så att du inte skulle dö. Allt gick så fort och på några minuter hade de gjort kejsarsnitt och du mådde bra. Jag hann inte ens byta om till sjukhuskläder.

Du var lättskött som bebis och var till så stor glädje för oss. Under dina första år hade vi så roligt med dig, du var glad och var lätt att ha med sig. Du var vild och många gånger var jag livrädd när du klättrade, hoppade och studsade runt. Men jag lärde mig att blunda när du ville hoppa från höga höjder eller gå balansgång på farliga ställen. Eller egentligen kanske det bara var jag som tyckte att det var farligt och jag visste att du måste få prova på. Så jag blundade för att inte följa min magkänsla att hejda dig.

När du började skolan blev det jobbigare för dig. Du var stor, stark och passade inte för att sitta stilla i ett klassrum. Du blev snabbt klassens polis och alla kunde gå till dig för att få hjälp med andra barn. Du löste problemen på ditt eget sätt och hamnade ofta i bråk. Till slut förstod skolan att du behövde en annan skolform och du fick gå i liten klass. De första åren var ni bara två elever i klassen och det gick alldeles utmärkt. Ni åkte till Island, två pojkar och två lärare. Du var så stolt efter det. Jag har aldrig haft råd med utlandsresor och jag var så glad över att du fick åka iväg.

Du fick fortsätta i liten klass ända upp till sexan och från fyran till sexan var ni fem elever i klassen. Det gick också bra. Jag kommer ihåg en gång när din lärare ringde till mig och berättade att du och en annan pojke hade rymt från skolan. Ni hade snott en båt och rott ut på sjön. Jag sprang dit och såg er sitta mitt ute på sjön i en båt utan åror. Ni visste inte hur ni skulle komma tillbaka och jag försökte ropa till er. Men på något sätt lyckades ni ta er in till land. Men till andra sidan sjön, du ville inte träffa mig just då. Du var rädd för att få skäll av mig. Och kanske skällde jag lite för mycket på dig, men du gjorde mig så himla orolig hela tiden. Och när jag var orolig lät jag kanske arg, fast egentligen var jag bara orolig för att jag älskade dig så himla mycket. Jag hoppas att du förstod det. När man är orolig och älskar någon gör man lite tokiga saker ibland.

När du skulle börja sjuan hade vi flyttat till Enköping. Jag vill inte prata om högstadiet, för det var så fyllt av knas. Men du träffade fina vänner, särskilt Micke, Ted och Emelie men även Jimmy, Robban och Pippi och många många fler. Och Jonny, jag är så glad att jag har kvar dina vänner. De vet vilken underbar människa du var och de vet hur det är att sörja och sakna dig.

När du blev äldre fick du nya vänner och dem har jag börjat lära känna nu, efter att du dog. Men de är också jättefina och jag är glad att få dela minnen av dig med dem. Samme skulle ha varit här idag, men han kunde inte och jag vet att du förstår varför. Jag vet att du förstår hur viktigt det är att ta de chanser som finns för att kunna förbättra sitt liv. Men han hälsar att han saknar dig och alltid kommer att älska dig. Och han kommer att hälsa på dig, det vet jag. Det finns fler också såklart. Dina fina vänner finns där för mig nu. De stöttar mig och är till glädje för mig och jag är så tacksam. Tack för att du var du, att du fanns där och förgyllde mitt liv i 21 år. För trots att jag varit besviken, ledsen och arg på dig många gånger, så har jag alltid älskat dig så oerhört mycket. Jag kan inte säga det som många säger, att du alltid fanns där. Det gjorde du inte för mig, men jag vet varför, så det är okej. Jag vet att man inte gör de val man önskat att göra när det är drogen som styr.

Drogerna började ta över ditt liv när du gick i sjuan och till slut var det drogerna som tog ditt liv. Men jag vet att du inte ville ha det så. Att du inte ville dö och att du ville bli ren och börja om. Och det är en tröst, Jonny. Jag kommer aldrig aldrig att sluta älska dig. Sov gott, min älskling.

Idag är det urnsättning

Idag ska jag bära din urna till din gravplats och sedan sänka ner den i jorden. Det känns helt sjukt. Du är ju bara 21 år och ska ha hela livet framför dig! Det ska inte vara slut och framförallt ska jag inte behöva gräva ner min son. Det ska vara tvärtom. Jag skulle åldras och se dig växa upp till en man. Du hade inte hunnit bli vuxen ens. Du var fortfarande ett barn som behövde så mycket stöd och hjälp för att klara dig i världen. Och världen svek dig. Jag vet att du ville lämna drogerna och kriminaliteten, men att du inte klarade det ensam.

Du mådde så bra när du var på behandling i somras och hade så bråttom därifrån. I början av september berättade du för mig att anledningen till att du ville från Westsura redan efter fyra veckor var att du inte fick ha din mobiltelefon eller tillgång till dator, men att du hade märkt hur lite det betydde nu när du stod där utan hjälp. Du sa att det var därför du hade hållit ditt tal om att 12-steg inte passade dig, för att du ville ha en dator. Och när du fick din frihet med dator och mobiltelefon så märkte du att du inte klarade av den och ville tillbaka. Men då sa soc. nej. De hade hakat upp sig på att du inte ville gå 12-steg trots att du hade förklarat hur du hade tänkt. Jag har så svårt att förlåta dem för det.

Nu är du död, din aska ligger i en urna som jag ska gräva ner idag. Och jag vill inte. Jag vill bara krama dig, hålla om dig och säga att allt kommer att ordna sig. Men det gör det inte. Inget ordnar sig längre och allt är för sent. Jag hatar att det är för sent. Jag vill se fram emot att du får din behandling, jag vill se fram emot barnbarn och att få träffa din flickvän. Jag vill fortsätta kämpa för dig, min älskade son. Men kampen är slut och det är så tomt. En del av mig har dött och är borta för alltid. Glädjen är borta och tårarna rinner. Det är inte konstigt att jag är konstant törstig när jag bara gråter hela tiden.