Länge sedan...

Länge sedan jag skrev något här. Vet inte om någon läser vad jag skriver längre, men å andra sidan skriver jag ju mest för mig själv. För att inte fastna i sorgen. För att komma vidare.

Men just nu tror jag att jag har fastnat en smula. Det är svårt att tänka på dig just nu. Svårt att känna. Jag har inte varit och besökt din gravplats på flera veckor. Vet inte varför det är så svårt, men vet att känslorna pyser ut ändå, fast inte där jag vill att de ska pysa ut. Jag drömmer hemska mardrömmar just nu. Jag drömmer  om att någon i min familj håller på att dö eller drabbas av andra katastrofer, att jag kämpar för att rädda dem, men inte lyckas. Är rädd för att somna eftersom jag inte vill vakna kallsvettig och livrädd. Har suttit uppe länge några nätter nu och lyckats slippa mardrömmarna då. Så nu är jag oerhört trött. Och lite tom. Saknar dig.

Ett år sedan urnsättningen

Idag är det ett år sedan urnsättningen. Ett år sedan jag sänkte ned din urna i din grav. Det var en av de värsta dagarna i mitt liv, det var så verkligt att hålla i din urna, bära den fram till graven och sänka ned den. Det kändes som att jag kramade om dig och jag ville verkligen inte släppa taget. Men det gjorde jag såklart. Jag och Sofia höll i bandet som var fäst i urnan tillsammans. Och till slut släppte vi och de fick gräva igen.

Saknaden och minnena kommer alltid att göra ont. Det kommer aldrig att bli bra, vi kommer bara att lära oss att leva med dem. Du kommer alltid att finnas i våra liv. Alltid.

Så här skrev jag om urnsättningen för ett år sedan

Att byta en glödlampa

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig alla små saker i vardagen som är så svåra att göra utan dig. Det  är ju inte så att jag inte kan eller vet hur man gör, men du har alltid gjort det. Som att byta glödlampor hemma. Det var din uppgift, dels för att du var lång, men också för att du var bra på det. Och så kände du dig så stolt efteråt när du gjorde något som inte jag "klarade av". Och för någon vecka sedan gick glödlampan i köket. Och då kändes det direkt i hela magen att jag inte ville göra det. Det är ju ditt jobb. Det är så svårt att ta mig i kragen och byta den där jävla glödlampan, det känns som att jag i så fall sviker dig. Men jag kan ju inte leva i ett mörker resten av livet, för fler glödlampor kommer att gå. Åh, vad jag hatar att det blev så här. Du skulle ju finnas här tillsammans med oss och vara en del i vår familj. En del är borta och hur gör man då? Det blir ett pussel där det fattas en pusselbit hela tiden.

Jag måste byta den där glödlampan, men det får bli en annan dag.

Igår var det en härlig höstdag och jag var upp till graven tillsammans med din moster, morfar, kusin och lillasyster. Vi plockade bort lite vissna blommor och tände nya ljus. Igår var det över en månad sedan årsdagen då de flesta blommorna lades vid din grav och många av dem är fortfarande fina! Helt otroligt. Jag älskar att titta på allt som dina vänner har lagt på graven. Det riktigt känns hur älskad du var och det är så helande för mig. Värme och kärlek blandas med smärtan och sorgen och gör livet lite mer uthärdligt.

Din mosters virkhörna utökades med ett ganska gulligt Halloween-monster. Huligankycklingen börjar se lite lagom tilltufsad ut. Nästan som en riktig huligan.

Ett år sedan begravningen

Idag är det ännu en årsdag, ett år sedan begravningen. Jag kommer knappt ihåg begravningen eller veckorna före den. Det är liksom bara ett suddigt minne. Men ett minne sitter verkligen fast från begravningen och det är när alla VSK-arna gick fram till kistan tillsammans, hur de tröstade varandra och hedrade Jonny på ett fantastiskt sätt. Det var starkt, känslosamt och vackert. Jag kommer också ihåg att jag var väldigt nöjd med prästen, men inte riktigt vad det var hon sa.

Idag är det alltså ett år sedan jag begravde mitt älskade barn. Jag kan inte förstå att det har gått ett helt år och att jag har överlevt.

Vad jag skrev efter begravningen

Musiken som spelades på begravningen

Några av Jonnys fina vänner kom till graven idag och vi möttes där. De flesta blommorna på graven är kvar sedan årsdagen och de är lika vackra ännu. Vi skojade lite om att Jonny nog är ute och vattnar på nätterna.

Ett år

Idag är det ett år sedan du dog. Ett helt år har gått. Ett år som jag aldrig hade velat ha, men som jag inte slipper undan. Ett år av obeskrivlig smärta och den värsta ångest som man kan tänka sig. Varje minut, varje sekund.

Igår var huvudet fullt av tankar. Tankar på de sista veckorna i ditt liv, när jag förstod hur bråttom det var att rädda ditt liv. Men jag kunde inte. Många minnen blandades samman och det var svårt att komma ihåg vad som hörde i hop med vad. Jag försökte komma ihåg vilken veckodag jag träffade dig senast, men det gick inte riktigt. Jag tror att det var på torsdag morgon. Det spelar egentligen inte så stor roll vilken dag det var, men jag vill så gärna komma ihåg så mycket som möjligt. Tyvärr börjar det bli svårt.

Jag var också rädd. Samma rädsla som före begravningen. Då tänkte jag, tänk om ingen kommer på begravningen? Tänk om ingen annan än jag kommer ihåg hur fantastisk du var? Jag var livrädd för att bli ensam i kyrkan på begravningen. Det är så himla viktigt för mig att få veta och känna att du är älskad och saknad av fler än mig. Jag blev inte ensam på begravningen såklart. Du var fantastiskt älskad och uppskattad. Igår trodde jag att ingen skulle komma ihåg din årsdag. Så kommer det inte heller att bli. Jag vet att jag kommer att få träffa flera av dina kompisar idag och det kommer att bli smärtsamt och fint.

Älskade barn, vi kommer att klara av det här. På något sätt. Hoppas jag.

Skrivande helar en aning

Jag är inte alltid så dyster som när jag skriver här. Men jag måste få ut det någonstans! Jag skrattar nästan varje dag, går till jobbet, lagar mat ibland och tvättar. Jag lever! Inte bara överlever, jag lever också. Men jag är annorlunda, väldigt annorlunda.

Jag har mycket längre stubin, jag blir sällan arg för småsaker. Men ibland har jag kortare stubin. Ibland helt naturligt, som när jag sovit eller ätit dåligt, när saknaden rinner över eller när det är överjävligt mycket att göra på jobbet. Men ibland har jag kort stubin bara för att jag inte brukar ha det och jag har lovat mig själv att försöka göra sådant jag vill. När jag hamnar i situationer där jag förr gick tyst förbi och kände mig mesig. I sådana situationer blir stubinen tvärkort och jag reagerar. "Ignore bad behaviour" är långt borta en sådan gång och jag fräser och spottar.

Jag skrattar varje dag, men jag gråter också varje dag. Och här i bloggen kan jag släppa loss lite av mörkret, inte allt, men lite. Glänta lite på locket så att det inte stängs in. Jag vill börja glänta på glädjelocket också, vill börja minnas med glädje och skriva om allt bra du har gjort. All glädje du har gett oss. Men jag kan inte ännu, även de glada minnena gör fruktansvärt ont, de gör nästan ännu ondare. Så än så länge suger jag i mig av dina vänners minnen av dig när de skriver i din logg på Facebook, i meddelanden till mig eller i kommentarer här i bloggen. Deras minnen betyder så oerhört mycket för mig.

Och det är helande att skriva av sig lite smärta. Eller helande är nog egentligen helt fel ord, för jag kommer aldrig att bli hel. Men det gör gott, släpper på trycket över bröstet och gör så att det går att andas igen.

Du som aldrig planerat ditt barns begravning

Hittade ett inlägg i en annan blogg idag. Beskriver så väl det jag ofta tänker på, så jag citerar inlägget och länk till orginalinlägget finns under citatet.

Ett möte för 2 veckor sedan som satt tankar och griller i huvudet, ena stunden blir man ledsen, andra blir man förvånad o nästa blir man arg. Jag vet att det är i välmeningen många säger saker, jag vet att många önskar man kunde bli som man var i livet före. Kan bara säga att glöm allt sånt.

Du som aldrig planerat ditt eget barns begravning och tvingas leva resten av sitt liv utan ditt barn, kom inte och säg att sorgen går över. För hur kan den gå över. Kom heller inte och säg att nu får du släppa och gå vidare. Jag går vidare varje dag då jag kliver upp varje morgon, jag skrattar o ler, jag sköter mitt jobb, kort o gott sagt jag lever fullt ut.

Du som aldrig planerat ditt eget barns begravning och tvingas leva resten av sitt liv utan ditt barn, kom heller inte och säg att jag får sluta blicka bakåt o se framåt istället. Då vill jag säga till dig att gläds inte åt minnen från dina barn var små eller det dina barn gav dig förra veckan, glöm det o fokusera framåt.

Fast det kanske är mer tillåtet att leva på de minnen om man har barn som lever, jag säger som en annan änglamamma, jag kommer aldrig mer att skapa nya minnen med mitt barn som inte längre lever med oss, därför att mina minnen som varit med mitt barn så viktiga.

Säg heller inte till mig att jag är stark som klarat av detta för det skulle du aldrig göra, du skulle avlida. Detta vet jag är en mening som sägs ofta i ett sätt att ge tröst. Men just denna mening sätter ofta griller i huvudet på mig och ger mig dåligt samvete. Jag får mer känslan av att jag inte saknar tillräckligt då jag faktiskt lever o ändå mår bra. Jag är inte stark, jag har bara en skyldighet att leva vidare och jag har ju faktiskt inget alternativ heller. Jag har en skyldighet gentemot mina närstående, men jag har även en skyldighet gentemot Jessica och det är att leva o uppleva saker för henne, ge henne av det hon missar i livet.

Du som aldrig planerat ditt barns begravning och tvingas leva utan ditt barn, förvänta dig inte att jag kommer bli som den jag var innan, jag har helt andra värderingar i livet idag, jag tänker inte forma om mig och leva ett annat liv än den jag blivit, för vad skulle du säga om jag säger att jag vill att du blir som du var för 20 år sedan, du skulle nog tycka jag var konstig.

Jag är annorlunda idag på både gott och ont, men jag lever vidare, jag gläds åt saker, jag saknar och längtar, jag vårdar minnet av min Jessica. Passar det inte så får du backa...

Mamma till 3 med två liv

Fortsätt andas

Fortsätt andas, ett andetag i taget.

Ikväll är en sådan kväll. När jag måste fokusera på ett andetag i taget. När det gör ont i magen och bröstkorgen känns som att den ska sprängas. När tårarna bränner och halsen känns som en klump av smärta. När saknaden river i mig.

Jag kan hantera saknaden ganska bra. Jag kan överleva och fokusera på att fortsätta leva. Jag kan skratta och ha roligt. Men ibland orkar jag inte fokusera på det. Ibland längtar jag bara efter dig och tycker livet känns orättvist.

Tänk att jag nästan inte har några bilder på dig och mig tillsammans. Varför tar man inte fler kort på sig själv tillsammans med dem man älskar? Vi hör ihop och ändå har jag så få bilder på oss ihop.

In life I loved you dearly,
In death I love you still;
In my heart you hold a piece
No one could ever fill.

Vissa saker är fortfarande känsliga

Första tiden efter att du dog, hade jag svårt att gå ute bland folk eftersom jag blev så berörd av att föräldrar inte uppskattade sina barn. Om en förälder höjde rösten till sitt barn hade jag lust att gå fram till dem och ropa att de skulle vara glada över att deras barn lever. Jag gjorde naturligtvis inte det, men det var svårt att låta bli och det var hemskt att känna så. Lite så är det fortfarande när jag läser om att föräldrar är villiga att ge bort sina barn för att de inte fått sova på natten. Jag vet ju att de inte menar det och jag vet ju att det inte skulle hjälpa om jag säger att de ska ta vara på varje minut, vaken eller sovande. Men det känns ända in i hjärtat och det gör så ont!

Jag känner mig också irriterad när andra berättar för mig om hur jobbigt de har det i sina liv. Jag kan inte ta åt mig det, jag kan inte känna medkänsla när deras män är bortresta i jobb och de får ta hand om alla barnen själv. Jag skulle så gärna ta hand om allt och lite till bara jag fick ha alla mina barn hos mig.

Jag vet att det inte är vuxna känslor, jag vet att det är orättvisa känslor. Men de finns där ändå.

Älska era barn varje dag och uppskatta varje minut. Strunta i om det inte är välstädat och ät pizza direkt ur kartongen på köksgolvet. Eller ät köttbullar och snabbmakaroner fem dagar i veckan. Man överlever det. Men gnäll inte över småsaker.

A million times I needed you,
A million times I cried;
If love alone could have saved you,
You never would have died.

Snart september

Igår var jag vid graven tillsammans med världens finaste Simon. Det blev ett sådant lugn i mig då och du kändes så nära. Jag brukar vara ganska avstängd när jag är vid graven, men det var jag inte igår. Han kände dig och förstod dig, på riktigt och på djupet. Det var nästan som att ha dig hos mig. Fast ändå inte. Knepigt. Men skönt. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men jag mådde väldigt bra när jag kom hem i alla fall. Är så himla tacksam över att dina vänner delar med sig av sin sorg, saknad och omtanke.

Det är svårt att prata med andra människor om hur det är att förlora sitt barn. Det är ju ett så hemskt ämne att det nästan inte går att prata om. Så jag brukar mest låta bli, vill inte känna den pinsamma tystnaden eller harklingarna om hur hemskt det är. Vill inte att folk ska tycka synd om mig. Men tillsammans med dina vänner behöver jag inte prata om det. De saknar dig också och delar min sorg och då behövs inte orden. Det räcker att bara vara, och vi kan prata om dig på ett avslappnat sätt. Så länge de står ut med mig tänker jag utnyttja dem till att hämta kraft från.

Imorgon är det 1 september. Ruskigt nära årsdagen. Nu går det inte att fly längre, dagen kommer att komma och det snart. Kommer jag att klara det?

They say memories are golden,
Well, maybe that is true;
I never wanted memories,
I only wanted you.

Det sista?

Idag tog jag mig i kragen och ringde det, förhoppningsvis, sista samtalet angående ditt dödsbo. Jag känner sådant motstånd mot att göra färdigt din död. Jag vill ju inte att du ska vara död alls. Men idag ringde jag i alla fall och nu tror jag att det är klart. På något sätt blir det ett lugn i mig också, för varje steg jag tar mot att avsluta "öppna ärenden" blir jag liksom lugnare. Stressen minskar en aning samtidigt som sorgen ökar. Men det måste väl vara så antar jag. Man måste igenom sorgen, tårarna och känslorna. Varje dag, resten av livet.

Saknar dig, gubben.

11 månader

Den här bilden togs för ett år sedan, den 28 augusti 2010. Du ser rätt sliten ut. Det gick så fort, min älskling, hur kunde det bli så här? Två veckor innan den här bilden togs fyllde du 21 år och vi var på Gröna Lund tillsammans. Tre veckor efter den här bilden togs var du helt sönderslagen och mer eller mindre ett vrak. På fem veckor förstördes ditt liv och efter en vecka till var du död. Hur gick det till?


Ibland känner jag att hela livet är hopplöst och andra dagar är det okej. Men ingen av dagarna vågar jag ta in vad som hänt ordentligt. Att jag aldrig mer kommer få träffa dig. Eller att den sista gången jag träffade dig sköt jag dig ifrån mig när du ville ha en kram och att jag skulle tycka synd om dig. Du var hög som ett hus och sönderslagen, vi satt på akuten och du ljög om vad som hänt. Du ljög om allt, sa att du bara druckit två öl, fast du visste att jag visste. Du ljög för läkarna fast du visste att de visste. Och så ville du ha min tröst. Jag var så arg! Besviken, kände mig trampad på.
Jag ska försöka att inte bli så arg igen. Det hjälper inte, jag bara ångrar mig efteråt. Jag önskar att jag hade förstått det då. Jag önskar att jag hade gett dig en kram och istället sagt att jag älskar dig trots att du blåljuger mig rakt i ansiktet. Rakt och ärligt. Istället drogs jag med i lögnerna och straffade dig genom att vara arg och genom att hålla distansen. Jag försöker att tänka på det, min älskling, att inte bli så arg. Att vara ärlig och säga vad jag tycker. Jag försöker att bli en bättre människa. Tack vare dig. Saknar dig. Älskar dig.

Tänk om jag glömmer...

Vi var på Parken Zoo i Eskilstuna igår och eftersom jag inte gillar att åka karuseller hade jag mycket tid att fundera. Och när jag stod och väntade medan de andra åkte kom en minnesbild över mig. Jag mindes hur du såg ut när jag såg dig död för första gången, och helt plötsligt kände jag vad jag skulle ha sagt då, den dagen. Orden bara forsade genom huvudet trots att minnesbilden bara var där i bråkdelen av en sekund innan jag trängde bort den. Man kan ju liksom inte bryta ihop på Parken Zoo... Men sedan försökte jag minnas hur du såg ut igen och då kunde jag inte se dig framför mig längre.

Jag minns precis hur jag tänkte när vi skulle se dig på sjukhuset, att det skulle bli ett lugnt och fint farväl och att jag skulle ta kort på dig så jag hade packat med kameran. Men när jag väl såg dig kunde jag inte stanna i rummet längre. Du såg ut precis som vanligt och som att du bara låg och sov. Jag visste att om jag skulle ta i dig och prata med dig så skulle jag försöka ruska om dig för att väcka dig. Eller så skulle du hoppa upp för att skrämma mig som du så ofta gjorde. Jag visste det, fast jag samtidigt visste att du var död. Det var den 29 september och du hade varit död i lite drygt ett dygn. Jag gick ut från rummet, klarade inte av att vara där. Och jag tog inget kort. Tänk om jag glömmer hur du såg ut då? Eller om jag glömmer hur du såg ut när du levde? Alla bilder finns ju kvar, men tänk om jag glömmer och tappar de inre bilderna?


Den här bilden togs i januari 2009, två veckor innan du skulle hamna i häktet för misshandel. Två veckor före 29 januari 2009.

Jag har klarat av jul, nyår och din första födelsedag och nu är det inte långt kvar till årsdagen. Jag kommer att klara den också, jag har ju inget val, men jag ser verkligen inte fram emot den. Skulle helst vilja hoppa över hela hösten.

Grattis på 22-årsdagen

Idag för 22 år sedan föddes du, min älskade son. Jag har älskat dig varje sekund och varit oerhört stolt över dig. Inte över alla dina handlingar eller alla dina val, men alltid över din person. Aldrig hade jag den dagen, för 22 år sedan, kunnat ana hur mycket jag skulle älska dig eller hur mycket jag skulle sakna dig. Så idag vaknade jag med ont i magen. Och tårarna har runnit i floder. Under eftermiddagen blev det bättre, tack vare Emelie och alla dina underbara vänner i VSK-familjen. Du är så älskad av så många och att dela kärleken och saknaden sprider värme i ångesten. Ikväll somnar jag igen med ett leende på läpparna trots att tårarna rinner.

Sofia, morfar och jag mötte Emelie på kyrkogården för att fira dig. Jag hade lovat Anna att du skulle få ballonger. Och har man lovat, så har man.

Jag, Emelie, Sensi och Sofia vid graven

Din moster hade virkat Lion of Judah till dig.

Ballonger i rastafärgerna enligt order från lillasyster Anna

När vi hade varit på kyrkogården åkte vi till Västerås för att titta på fotboll. Jag hade länge funderat på om jag skulle orka med att gå på match just idag, men ju mer jag tänkte desto mer rätt kändes det att göra det just på din födelsedag. Du hade gillat det. Och jag är jätteglad att jag gjorde det. Hela klacken hyllade dig på ett helt fantastiskt sätt. Både genom underbara ramsor och födelsedagssång. Tårarna rann till igen, men mest av glädje och stolthet. Jag är oerhört stolt över att få tillhöra VSK-familjen och återigen sådär fånigt stolt över dig som har så fina vänner.

VSK-brudar

Världens bästa VSK-familj

Så, om jag nu nödvändigtvis måste fira din födelsedag utan dig, så vill jag att den ska vara precis som idag. Fylld av kärlek.

Grattis på födelsedagen älskade Jonny.

Tredje begravningen på mindre än ett år

Om en vecka är det begravning för min älskade farbror Anders. Krutgubben som alltid orkat mer än oss andra, bortsett från de senaste åren. Och Jonny älskade och såg upp till honom jättemycket. Mitt kusinbarn Magnus har skrivit jättefint om sin morfar i sin blogg. I maj var det begravning för min faster Ritva som varit sjuk en längre tid. Ni är gränslöst saknade alla tre.

För oss i familjen Andersson blir det den tredje begravningen på mindre än ett år. Nu vill jag inte behöva gå på fler begravningar. Jag orkar inte med mer död nu, det räcker med mörker och sorg nu. Men om det finns någon himmel eller om man på något sätt lever kvar efter livet här, så hoppas jag att ni träffas och tar hand om varandra.

Juni 2003

Jonny Andersson 890814-100928
Ritva Lohva 390904-110427
Anders Andersson 230624-110727

Ni är gränslöst saknade.

Tomt i stugan utan dig...

Vi är i stugan nu och har varit här varje sommar sedan -96. Sextonde sommaren. Tredje sommaren utan dig. 2009 ville du inte följa med, du var hemma och var husvakt efter att nyss ha flyttat hem igen och 2010 fick du inte följa med eftersom du var i för dåligt skick då. För ett år sedan pratade vi i telefon flera gånger om dagen när du själv hade insett att du behövde hjälp för att bli fri från drogerna och den 6 juli gick du in i behandling. Innan dess bönade du och bad om att få komma hit, du älskade att vara här. Jag sa nej och jag vet ju innerst inne att det var rätt, men just idag önskar jag att jag hade sagt ja. Att du hade fått vara här en sista gång. Att jag inte hade varit så benhård i att säga nej hela tiden. Samtidigt så vet jag ju att det är det enda jag kunde göra så länge du var fast i drogerna. Men det gör så ont och jag börjar tvivla på mig själv och börjar tänka på hur det känns för ett barn när man inte får komma hem till sin mamma. När man är helt utlämnad och inte har någonstans att ta vägen. Försöker tänka på det du sa de första dagarna i behandling, när du tackade mig för att jag sa nej. När du sa att du aldrig hade tagit steget att gå in i behandling annars. Förnuftet vet att det var rätt, men det gör så ont i hjärtat.

Utanför boden där du brukade sova, 1 maj 2006

,

Sover i soffan i stugan, 1 maj 2006

Det är svårt att skriva nu, det var lättare i början när jag inte kunde stänga av. När känslorna bara fanns och jag inte hade en chans att värja mig. Nu har jag lärt mig att stänga av, att låtsas att jag mår bra och är glad. Nu när det har gått nio månader och fem dagar kan jag le, skratta och fungera någorlunda. Och jag vågar inte riktigt släppa in känslan av saknad längre. För jag vet inte riktigt vad som händer då. Kommer jag att kunna sluta gråta eller blir jag bara fast i ångesten och inte kan komma loss? Ikväll rinner tårarna utan att jag kan hejda dem, men jag vågar ändå inte riktigt känna in saknaden.

Tårarna kom när jag skulle baka kakor ikväll. Jag tog fram vaniljsockret och på undersidan av burken hade du skrivit utgångsdatumet med din spretiga handstil. Då mindes jag när du skrev det, kanske ett halvår innan du dog. När jag kom hem den dagen hade du rensat i skafferiet och jag minns hur du bannade mig för att jag hade så många öppnade burkar vaniljsocker. Du hade hällt över allt i en burk och skrivit utgångsdatumen för hand på undersidan, så att jag skulle kunna se. Älskade lilla barn. När jag såg undersidan av burken idag brast det och jag kunde bara tänka på om jag hade tackat dig för att du rensade skafferiet. Om jag hade tagit mig tid till att säga att du var duktig? Jag minns inte, men jag hoppas att jag gjorde det. Jag hatar att jag inte minns.

Men mest av allt hatar jag att du är död.

Saknar dig

Ingenting blir lättare. Ingenting gör mindre ont. Saknaden blir inte mindre. Man lär sig aldrig att leva med sorgen.

Så känns det just nu i alla fall. Jag vågar nästan inte tänka på dig längre. Inte på riktigt. För då känns det som att jag ska gå sönder. Så jag tänker bara på dig lite grann, sådär så att jag överlever. Vi pratar om dig, skrattar och minns det roliga. Men jag vågar inte tänka på hur mycket jag älskar dig. Då går jag sönder. Men jag älskar dig, precis hur mycket som helst. Och jag önskar så att livet hade blivit annorlunda.

Tänk att jag aldrig mer ska få träffa dig. Aldrig är så länge att jag blir snurrig när jag tänker på det. Helvete också.

Mikaela-mys

Den här helgen har bästa Mikaela varit här. Hon har varit, och är, en del av vår familj. Den kärleken du och hon hade var speciell och jag vet att du alltid kom tillbaka till henne på ett eller annat sätt. Hon är speciell för oss också och jag är så himla glad över att hon vill vara en del av vårt liv trots att du inte finns kvar. Jag ler när jag tänker på era "små-gräl" hemma, när hon försökte uppfostra dig. Då sa du alltid, "du är ju precis som morsan" till henne. Och vi är ganska lika på många sätt. Kanske lite för lika för att du skulle klara av det? Fast jag tror att du gillade det innerst inne. Du gillade att vi inte accepterade knas och de sista månaderna pratade du och jag mycket om det och du tackade för att jag sa ifrån, så att du äntligen försökte lägga av.

Mikaela och jag pratade lite om hur man skulle kunna göra din årsdag lite trevlig. Kanske bjuda in lite folk och minnas dig på ett bra sätt. Jag tror att du skulle gilla det. Jag skulle det i alla fall och vi får fundera vidare på hur vi vill göra. Mikaela och jag liksom.

Jag saknar dig så att det värker i kroppen. Men du lever kvar i oss och kommer aldrig att försvinna helt så länge vi minns dig.

Tiden går av sig själv

Tiden går liksom av sig själv och jag hänger mest med. Tänker på dig jämt, men fastnar liksom. Jag kommer inte vidare. Det är svårt att förklara och kanske är det så här det ska vara?

Jag går och pysslar med din grav, har bilder av dig på väggen och pratar om dig så ofta jag kan. Du är en del i vår familj och du nämns vid matbordet nästan varje dag. Vi pratar om vad du skulle ha sagt om du var där så att du inte ska glömmas bort. Jag har så många tankar om hur jag vill göra i ordning minnen av dig, sätta in teckningar i ram och göra collage med bilder. Men ingenting blir av. Varje gång jag tar fram dem börjar jag bara gråta, det som finns framme är det jag gjorde precis i början, när chocken fortfarande höll ett hårt grepp och jag knappt kunde tänka. Då klarade jag att titta på bilder.

Idag var jag på bortamatch, Hammarby borta. Det var mycket jobbigare än jag hade trott. Och bättre. Du skulle ha varit där, inte jag. Och i halvlek kom tårarna, på en fotbollsmatch. Helt fel och jag var inte riktigt beredd på det. Jag brukar inte tappa kontrollen, men idag gjorde jag det. Du är så himla närvarande när jag träffar dina vänner och jag behöver det! Det känns nästan som att du är där, men ändå inte. Och jag känner mig så oerhört välkommen och delaktig. Det är värme och kärlek till dig som liksom strålar ut och jag får ta del av det. Det är fint och känslosamt. Läkande och oerhört smärtsamt på samma gång. Det känns att jag är där i ditt ställe och jag skulle helst vilja att det inte var så.

Jag åkte med i supporterbussen, bara det var spännande. Jag och huliganerna liksom. Fast de är ovanligt söta huliganer. Och vet du, på vägen hem fixade de så att supporterbussen stannade till i Enköping så att jag fick kliva av. De är så varma och omtänksamma. Fina. Bäst.

Tack för att ni finns!

Fotbollspremiär idag

Du kommer att saknas på läktaren...