7715 dagar

Älskade barn, du fick leva 7715 dagar.

eller 185160 timmar.
eller 11109600 minuter.
eller 666576000 sekunder.

Och nu har du varit död i 53 dagar. Ja, du vet ju redan att jag är lite tokig i siffror, så du blev väl inte förvånad över att jag skrev såhär?

Varje dag vaknar jag med en klump i magen. Javisstja, du är död idag också. Det är som att jag glömmer det på natten, för om jag bara somnar, så sover jag bra. Ibland tar tankarna över så att det är svårt att somna in, men oftast går det bra. Jag har fortfarande inte drömt om dig, men jag skulle gärna vilja. Hälsa på mig i drömmen någon gång är du snäll.

Allt går lite bättre när jag får ta det lugnt. Jag jobbar halvtid nu och jag känner att det fortfarande är på gränsen till vad jag klarar av. Hjärnan går liksom långsamt och jag får koncentrera mig så hårt för att klara av saker som gick på rutin förut. Allt tar längre tid och jag blir helt slut när jag gjort minsta lilla grej. Nu har jag varit ledig i två dagar och ska jobba kväll idag. Det känns bra att göra det. Jag gillar att jobba kväll och särskilt på helgerna. Det är ingen press att utföra en massa saker då utan man har tid att bara umgås med klienterna, spela kort och prata. Laga mat tillsammans och ja, vara lediga. Och jag tycker om att jobba, men det vet du ju redan. Du gillade inte alls att jag har det jobb jag har. Att jag jobbar med missbrukare och att jag tidvis har haft helt andra jobb där det har varit mycket mer våld på arbetsplatsen. Jag kunde aldrig komma hem och berätta lite om hur min dag varit, för då gick du igång ordentligt... du ville åka dit och spöa varenda en. Gullunge. Men jag kan faktiskt ta vara på mig själv trots att du inte alltid trodde det. Och jag tror faktiskt att det fanns en del som var lite rädda för dig när du drog igång. Om inte annat så vet jag att det fanns några genom de rättegångar jag suttit med på. Du kunde också vara väldigt våldsam och även du var ju världens finaste inuti. Alla har rätt till hjälp och stöd, vännen. Alla har rätt till en andra chans och alla kan förändra sina liv. För en del tar det lite längre tid och för en del blir det för sent alldeles för tidigt.

Kommer du ihåg dina flätor? Oj, vad du var stolt över dem. Och Lisa som fick kämpa så med att göra dem. Jag kommer i alla fall ihåg och jag tror att du också gör det. Och hur rufsig och krullig du var när du tog ut dem? Du var så söt. Oj, vad jag saknar dig.
Imorgon kommer Samuel, Emelie och jag och hälsar på dig. Jag ser fram emot att träffa dem jättemycket. Just nu är det som att dina vänner är de enda jag vill umgås med. De är de enda som förstår hur det är att sakna dig. Finaste du.

Har jobbat idag

Jag har jobbat idag. Det var svårt att samla ihop mig i morse, packa Annas och mina väskor, fixa frukost, duscha och åka iväg. Sådant som var rutin för tre veckor sedan, som bara gjordes utan att jag ens behövde tänka på det. Nu gick det verkligen i slow motion och jag var tvungen att tänka efter varje gång jag skulle göra något nytt. Skum känsla. Men det var skönt att komma till jobbet igen och märka att jag fortfarande kan. Att jag fortfarande hör hemma någonstans. Trodde att jag ännu mer skulle känna att livet är orättvist när det är ett lotteri om man får den hjälp man behöver eller inte. För idag vet jag tyvärr att det är så. Man måste ha turen att träffa precis rätt människa på socialtjänsten, en människa som förstår vad som är viktigt. Tyvärr hade inte du den turen, Jonny. Men det hindrar ju inte att andra ska få den hjälp de behöver. Såklart. Och det var jätteskönt att känna att det var okej att hjälpa andra trots att jag inte kunde hjälpa dig.

När jag skulle visa mina kollegor ditt minnesalbum från begravningen grät jag. Det var så många känslor som kom fram då. Men jag höll ihop inför klienterna och det var skönt. Det var inte ens svårt. Utom inför en, han som följde med när vi träffade dig på Westsura i somras. Han och jag har ju pratat så mycket om dig eftersom han kände dig lite. Men jag klarade det också. Och klienterna var så fina, de vet liksom intuitivt att de inte ska fråga hur jag mår. För vad ska jag svara på det? Att jag inte vet om jag vill leva längre? Att sorgen håller på att äta upp mig inifrån? De gav mig en kram och sa att det var kul att se mig igen. Helt rätt. Och de allra flesta har ju varit med om det här tidigare, tyvärr. Det hör ju till livet som missbrukare.

Efter jobbet träffade jag min kurator och det var också skönt. Det är så skönt att inte behöva hålla ihop och bara kunna vräka ur mig alla mörka känslor. För hon har betalt för att lyssna på mig. Och jag gillar henne. Hon är inte klämkäck utan lyssnar och kommer med små kommentarer ibland. Klocka kommentarer som kan ge mig lite friska tankar. För det är inte mycket jag det jag tänker som är friskt just nu. Jag berättade lite om den skuld jag känner för att jag inte fanns för dig på det sätt som du behövde. För så var det. Du hade behövt mer och inte ens jag gav dig det. Vi pratade om det svåra i att behöva välja var man ska lägga sin energi och sin omsorg och att jag faktiskt gjorde de val jag kunde göra utifrån de förutsättningar jag kände till då. Och att allt som har hänt dig har hänt för sent. Du fick fel hjälp och för sent, i stort sett ända sedan du började sjuan. Och om den natten/morgonen du dog, att du var i helt fel sällskap. Om tjejen som inte fattade att man ska ringa efter en ambulans när en påverkad kille slänger i sig 15 tramadol. Hade du varit bland "riktiga" missbrukare, så hade de fattat. Allt som kunde ha gått fel, gick fel. Jag hade absolut kunnat göra andra val, men det var för mycket som gick fel samtidigt. Under helgen före den hemska tisdagen, var du ju välkommen hem, men du valde att inte komma. Jag hade ju bestämt mig för att du fick komma hem i vilket skick du än var, men jag berättade aldrig det för dig. Det ångrar jag idag, men jag kan inte göra det ogjort. Den skulden får jag leva med, men jag behöver inte låta den göra så att jag går under. Det är jag skyldig dig.