Allt påminner om dig...

I måndags skrev jag om den där bebisen jag såg i affären och bröt ihop. Det har blivit fler sådana tillfällen. Det är som att min hud håller på att försvinna igen, lite som det var precis i början efter att du dött. Att jag bara bröt ihop och grät hela tiden. Nu känns det som att precis allt påminner om dig.

Jag tänker på dig när jag:

• ser att någon är född -89, som du.
• åker förbi en busshållsplats, jag brukade ju så ofta skjutsa dig till en.
• kör bil, du brukade ju sitta bredvid.
• äter köttfärssås, som du brukade laga åt oss.
• ser urinprovsstickor för tramadol, som du dog av.
• lutar mig mot balkongräcket, som du brukade göra när du var ut och rökte.
• står i köket på jobbet, det var där jag stod när polisen ringde mig.
• plockar ur diskmaskinen, det brukade du göra för att underlätta för mig.
• åker förbi vårt gamla hus, där vi bott tillsammans i så många år.
• känner på täcket som du sov under sista gången jag träffade dig.
• träffar mina kollegor, som höll i mig när jag fått reda på att du var död.
• lyssnar på din musik i bilen.
• ser din nyckelknippa hänga på nyckelkrokarna.

... och 1000 tillfällen till. Vi hade ett fint liv, Jonny, och det finns så mycket som påminner om dig.

Och jag har fortfarande inte beställt en gravsten. Tänk att det är ett sådant motstånd... det är som att det är det sista jag har att göra innan din död är avslutad. Och jag vill inte avsluta den, jag vill att du kommer tillbaka! Det är som att det är det sista jag har att hålla kvar i... att inte avsluta dig riktigt ännu. Om du inte har en gravsten, så kanske du inte är död på riktigt. Eller?