Tack, chocken. Tror jag...

Jag försöker läsa andra bloggar om sorg och förlust av en kär familjemedlem... hittade en text i en blogg. Jag gillar den.

Det är tack vare chocken som vi änkor fortsätter funka när våra män har dött. Det är tack vare chocken som vi klarar av att få dödsbeskedet, gå på begravningen, att vakna på morgonen, att gå till jobbet, att småprata med folk om saker vi inte kunde bry oss mindre om. Det är chocken som gör att våra hjärtan inte bara exploderar och vi faller döda ner på marken. (Vi också.) Jag var kvar i chockstadiet i två år just för jag var TVUNGEN att vara där. Det var omöjligt att ta in att han, den största, var borta och aldrig skulle komma tillbaka. Så chocken stängde av min hjärna, den fick mig att glömma, den gjorde att jag inte existerade förens jag var redo att ta in det som hänt. Eh, tack chocken, du räddade mitt liv. Dagens regel - den som verkar ta en nära anhörigs död bra befinner sig ofta i chockstadiet. Så ni andra kommer inte undan er plikt att ställa upp och finnas där. Så det så.

Jag tror att min hjärna är avstängd. Det måste den vara, annars hade jag kollapsat för länge sedan. Tror att det är därför jag ibland är precis som vanligt, att jag åker och besöker mitt barns grav, lagar mat och kastar sopor som det inte var något konstigt med det.

Men det är något konstigt med att åka och tända ett ljus på mitt barns grav. Det är något väldigt fel med det... och jag kan inte ta in det just nu. Så, jag tackar också chocken, tror jag i alla fall. Jag lever ju och jag fungerar någorlunda. Det är väl bra?