Idag är det urnsättning

Idag ska jag bära din urna till din gravplats och sedan sänka ner den i jorden. Det känns helt sjukt. Du är ju bara 21 år och ska ha hela livet framför dig! Det ska inte vara slut och framförallt ska jag inte behöva gräva ner min son. Det ska vara tvärtom. Jag skulle åldras och se dig växa upp till en man. Du hade inte hunnit bli vuxen ens. Du var fortfarande ett barn som behövde så mycket stöd och hjälp för att klara dig i världen. Och världen svek dig. Jag vet att du ville lämna drogerna och kriminaliteten, men att du inte klarade det ensam.

Du mådde så bra när du var på behandling i somras och hade så bråttom därifrån. I början av september berättade du för mig att anledningen till att du ville från Westsura redan efter fyra veckor var att du inte fick ha din mobiltelefon eller tillgång till dator, men att du hade märkt hur lite det betydde nu när du stod där utan hjälp. Du sa att det var därför du hade hållit ditt tal om att 12-steg inte passade dig, för att du ville ha en dator. Och när du fick din frihet med dator och mobiltelefon så märkte du att du inte klarade av den och ville tillbaka. Men då sa soc. nej. De hade hakat upp sig på att du inte ville gå 12-steg trots att du hade förklarat hur du hade tänkt. Jag har så svårt att förlåta dem för det.

Nu är du död, din aska ligger i en urna som jag ska gräva ner idag. Och jag vill inte. Jag vill bara krama dig, hålla om dig och säga att allt kommer att ordna sig. Men det gör det inte. Inget ordnar sig längre och allt är för sent. Jag hatar att det är för sent. Jag vill se fram emot att du får din behandling, jag vill se fram emot barnbarn och att få träffa din flickvän. Jag vill fortsätta kämpa för dig, min älskade son. Men kampen är slut och det är så tomt. En del av mig har dött och är borta för alltid. Glädjen är borta och tårarna rinner. Det är inte konstigt att jag är konstant törstig när jag bara gråter hela tiden.