Jag vet inte hur jag ska göra, vad som är "rätt" sätt att gå vidare. Jag sitter och läser dina sms till mig, har kollat på din bilddagbok flera gånger, tittar på alla bilder och ältar. Undrar om det är rätt sätt. Om det bara är ett sätt att försöka hålla kvar dig.
Jag har så många sms från dig. I de flesta ber du om pengar eller att få komma hem. Du lovar att det är sista gången innan du ska skriva in dig på behandling imorgon. I början skickade jag över lite pengar så att du kunde äta, men den sista månaden gjorde jag inte det. Jag märkte att det aldrig hände något, jag tyckte att du inte försökte tillräckligt och att jag var tvungen att stöta bort dig för att du skulle vilja komma tillbaka. Jag vet inte om det var rätt, idag tvivlar jag och önskar att jag skulle ha vetat vad jag vet idag. Då hade jag definitivt gjort annorlunda. Men jag visste inte det.
Jag saknar dig så oerhört mycket. Alla minnen börjar komma tillbaka och det gör så ont. För några månader sedan hade jag nästan inga minnen från när du var liten. Allt var bara en kamp för att både du och jag skulle överleva och hjärnan stängde nog av.
Nu kommer de, och det gör så ont. Jag minns alla drömmar vi hade, allt vi pratade om och hur fel allt blev när du började högstadiet. Och hur ännu mer fel allt blev när du flyttade till Västerås. Att jag inte lyckades få alla att förstå hur mycket hjälp du skulle behöva i framtiden och att den plan som fanns för dig inte på långa vägar var tillräcklig. Att den till och med skulle kunna få allt att gå åt helvete. Och det gjorde det ju. Och att det blev som mest fel när du inte fick bo kvar i Västerås längre. Har så svårt att förlåta hur du blev behandlad av den som borde ha skyddat dig och kämpat för dig. Som en trasa som man bara kan kasta bort när det hade gått för långt. Det var inte ditt fel att det gick för långt. Det känns som att jag var tvungen att ge bort mitt barn och att när jag berättade hur man måste behandla mitt barn för att det skulle lyckas så var det ingen som lyssnade. Och att när jag sedan fick tillbaka mitt barn så var du i så oerhört mycket sämre skick än innan, och att allt jag hade varit rädd för hade hänt och lite till.
Kampen är över nu.
Så vad gör jag nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar