Så nära...

Igår ringde en kvinna till mig från psykiatrin i Västerås. Hon berättade att hon ville prata om dig och att du kommit fram i kön och skulle kallas till en tid när de fick upp meddelande om att du hade avlidit. Hon ville veta lite hur jag såg på det som hänt och om det var något jag hade åsikter om. Och det har jag ju såklart. Särskilt om samarbetet mellan psykiatrin och socialtjänsten. Som jag har ringt och tjatat om att du skulle få hjälp... På psykakuten sa de att de inte ville lägga in dig för avgiftning om inte socialtjänsten har en behandlingsplan och din handläggare på socialtjänsten sa att hon inte ville träffa dig om du inte var ren. Och jag var så jävla arg... om du skulle klara av att bli ren på egen hand skulle du väl inte behöva hjälp? Du försökte ju söka plats på avgiftningen frivilligt, men de ville inte ta emot dig, du var i för gott skick :(.

Hon sa att kriminalvården hade föreslagit att du skulle göra en adhd-utredning. Så jag berättade att en sådan utredning redan är gjord när du var liten och att du redan hade en diagnos som dessutom fastställdes i senare psykologutlåtande när du var 16 år. Det visste hon inte ens om. Och som jag har tjatat i alla år! Blev så trött igen. Kände mig så himla uppgiven. Jag har tjatat, skrikit och gapat, men ingen har lyssnat. Det har liksom bara runnit av alla.

Och nu skulle du äntligen få hjälp inom psykiatrin. Tyvärr var det 2,5 månader för sent. Bara 2,5 månader. Det är så liten tid och det kändes så himla orättvist. Nu skulle du äntligen få hjälp och så har du så nyligen dött. Fan, jävlar och helvete. Och den här kvinnan lyssnade och för första gången på väldigt många år kände jag att någon faktiskt förstod vad jag sa. Det var en människa på andra sidan luren och hon lyssnade. Det gör bara att det känns ännu ännu värre. Det kunde kanske ha löst sig, gubben, om du bara hade stått ut några månader till. Eller om idiotbruden bara hade ringt efter ambulansen. Så sedan igår har jag hamnat i ett nytt mörker som gör att jag känner mig ännu mer uppgiven och att livet är så inihelvete orättvist. Efter samtalet åkte jag, helt omtumlad, till luciafirande på Annas skola. Och kom en kvart för sent och hade då missat uppträdandet. Samtal med fröknar om att Anna blivit utsatt för en del tråkigheter av andra barn om att det inte alls var synd om henne för att hennes bror dött. Men de hade såklart löst det bra. Men just igår ville jag inte mer. Det var för mycket och jag vet inte om jag orkar mer nu. Vet inte om jag har lust att kämpa för något alls längre. Det känns så meningslöst eftersom inget man säger liksom fastnar.

Psykiatrin funderade i alla fall på att göra en Lex Maria-anmälan och jag hoppas verkligen att de gör det. Hoppas att någon kan säga att de har gjort fel. Att det inte ska vara så här.

Jag saknar dig så och jag vill inte fira jul utan dig.