Årsdagen blev precis så fin som jag hade förväntat mig

Nu är den första årsdagen snart över. Och jag överlevde. Sitter till och med och har en lite varm känsla i kroppen. Saknar dig så oerhört mycket, men är ändå så oerhört glad över att få uppleva den värme och den respekt som dina vänner visar dig.

Emelie och jag var till graven på dagen och gjorde lite fint, planterade nya blommor och rensade bort gammalt skräp.

Senare på kvällen var vi närmare 20 personer (de flesta VSK:are) som mindes Jonny i stillhet och tysthet. Jag har lite svårt för att bara var tyst, men på något sätt kändes det ändå rätt. Var och en stod i sina egna tankar eller småpratade lite med de andra.

Tack Emma, Emelie, Erik, Simon P, Simon L, Joakim, Roger, Marcus, Peak, Hampus, Filip, Andreas, Daniel, Denise, Nathalie och en tjej till som jag glömt namnet på (sorry) för att ni valde att dela den här stunden med mig och Jonnys morfar. Det betyder så oerhört mycket att få känna att vi delar saknaden med er. Det går inte att beskriva hur tacksamma vi är över att ni finns och är precis dem ni är! 100% kärlek!

Den mest upplysta och vackraste graven på hela kyrkogården.

Efter det var jag och Micke vid graven en stund. Och när vi stod där kom Ida och Lina också. Vi pratade minnen och det kändes så bra det också. Kärleken till Jonny känns så starkt!






Jag skulle inte klara mig utan er kärlek och omtanke! Så tack alla ni som fanns där för mig idag.

Ett år

Idag är det ett år sedan du dog. Ett helt år har gått. Ett år som jag aldrig hade velat ha, men som jag inte slipper undan. Ett år av obeskrivlig smärta och den värsta ångest som man kan tänka sig. Varje minut, varje sekund.

Igår var huvudet fullt av tankar. Tankar på de sista veckorna i ditt liv, när jag förstod hur bråttom det var att rädda ditt liv. Men jag kunde inte. Många minnen blandades samman och det var svårt att komma ihåg vad som hörde i hop med vad. Jag försökte komma ihåg vilken veckodag jag träffade dig senast, men det gick inte riktigt. Jag tror att det var på torsdag morgon. Det spelar egentligen inte så stor roll vilken dag det var, men jag vill så gärna komma ihåg så mycket som möjligt. Tyvärr börjar det bli svårt.

Jag var också rädd. Samma rädsla som före begravningen. Då tänkte jag, tänk om ingen kommer på begravningen? Tänk om ingen annan än jag kommer ihåg hur fantastisk du var? Jag var livrädd för att bli ensam i kyrkan på begravningen. Det är så himla viktigt för mig att få veta och känna att du är älskad och saknad av fler än mig. Jag blev inte ensam på begravningen såklart. Du var fantastiskt älskad och uppskattad. Igår trodde jag att ingen skulle komma ihåg din årsdag. Så kommer det inte heller att bli. Jag vet att jag kommer att få träffa flera av dina kompisar idag och det kommer att bli smärtsamt och fint.

Älskade barn, vi kommer att klara av det här. På något sätt. Hoppas jag.

Skrivande helar en aning

Jag är inte alltid så dyster som när jag skriver här. Men jag måste få ut det någonstans! Jag skrattar nästan varje dag, går till jobbet, lagar mat ibland och tvättar. Jag lever! Inte bara överlever, jag lever också. Men jag är annorlunda, väldigt annorlunda.

Jag har mycket längre stubin, jag blir sällan arg för småsaker. Men ibland har jag kortare stubin. Ibland helt naturligt, som när jag sovit eller ätit dåligt, när saknaden rinner över eller när det är överjävligt mycket att göra på jobbet. Men ibland har jag kort stubin bara för att jag inte brukar ha det och jag har lovat mig själv att försöka göra sådant jag vill. När jag hamnar i situationer där jag förr gick tyst förbi och kände mig mesig. I sådana situationer blir stubinen tvärkort och jag reagerar. "Ignore bad behaviour" är långt borta en sådan gång och jag fräser och spottar.

Jag skrattar varje dag, men jag gråter också varje dag. Och här i bloggen kan jag släppa loss lite av mörkret, inte allt, men lite. Glänta lite på locket så att det inte stängs in. Jag vill börja glänta på glädjelocket också, vill börja minnas med glädje och skriva om allt bra du har gjort. All glädje du har gett oss. Men jag kan inte ännu, även de glada minnena gör fruktansvärt ont, de gör nästan ännu ondare. Så än så länge suger jag i mig av dina vänners minnen av dig när de skriver i din logg på Facebook, i meddelanden till mig eller i kommentarer här i bloggen. Deras minnen betyder så oerhört mycket för mig.

Och det är helande att skriva av sig lite smärta. Eller helande är nog egentligen helt fel ord, för jag kommer aldrig att bli hel. Men det gör gott, släpper på trycket över bröstet och gör så att det går att andas igen.

Du som aldrig planerat ditt barns begravning

Hittade ett inlägg i en annan blogg idag. Beskriver så väl det jag ofta tänker på, så jag citerar inlägget och länk till orginalinlägget finns under citatet.

Ett möte för 2 veckor sedan som satt tankar och griller i huvudet, ena stunden blir man ledsen, andra blir man förvånad o nästa blir man arg. Jag vet att det är i välmeningen många säger saker, jag vet att många önskar man kunde bli som man var i livet före. Kan bara säga att glöm allt sånt.

Du som aldrig planerat ditt eget barns begravning och tvingas leva resten av sitt liv utan ditt barn, kom inte och säg att sorgen går över. För hur kan den gå över. Kom heller inte och säg att nu får du släppa och gå vidare. Jag går vidare varje dag då jag kliver upp varje morgon, jag skrattar o ler, jag sköter mitt jobb, kort o gott sagt jag lever fullt ut.

Du som aldrig planerat ditt eget barns begravning och tvingas leva resten av sitt liv utan ditt barn, kom heller inte och säg att jag får sluta blicka bakåt o se framåt istället. Då vill jag säga till dig att gläds inte åt minnen från dina barn var små eller det dina barn gav dig förra veckan, glöm det o fokusera framåt.

Fast det kanske är mer tillåtet att leva på de minnen om man har barn som lever, jag säger som en annan änglamamma, jag kommer aldrig mer att skapa nya minnen med mitt barn som inte längre lever med oss, därför att mina minnen som varit med mitt barn så viktiga.

Säg heller inte till mig att jag är stark som klarat av detta för det skulle du aldrig göra, du skulle avlida. Detta vet jag är en mening som sägs ofta i ett sätt att ge tröst. Men just denna mening sätter ofta griller i huvudet på mig och ger mig dåligt samvete. Jag får mer känslan av att jag inte saknar tillräckligt då jag faktiskt lever o ändå mår bra. Jag är inte stark, jag har bara en skyldighet att leva vidare och jag har ju faktiskt inget alternativ heller. Jag har en skyldighet gentemot mina närstående, men jag har även en skyldighet gentemot Jessica och det är att leva o uppleva saker för henne, ge henne av det hon missar i livet.

Du som aldrig planerat ditt barns begravning och tvingas leva utan ditt barn, förvänta dig inte att jag kommer bli som den jag var innan, jag har helt andra värderingar i livet idag, jag tänker inte forma om mig och leva ett annat liv än den jag blivit, för vad skulle du säga om jag säger att jag vill att du blir som du var för 20 år sedan, du skulle nog tycka jag var konstig.

Jag är annorlunda idag på både gott och ont, men jag lever vidare, jag gläds åt saker, jag saknar och längtar, jag vårdar minnet av min Jessica. Passar det inte så får du backa...

Mamma till 3 med två liv

Fortsätt andas

Fortsätt andas, ett andetag i taget.

Ikväll är en sådan kväll. När jag måste fokusera på ett andetag i taget. När det gör ont i magen och bröstkorgen känns som att den ska sprängas. När tårarna bränner och halsen känns som en klump av smärta. När saknaden river i mig.

Jag kan hantera saknaden ganska bra. Jag kan överleva och fokusera på att fortsätta leva. Jag kan skratta och ha roligt. Men ibland orkar jag inte fokusera på det. Ibland längtar jag bara efter dig och tycker livet känns orättvist.

Tänk att jag nästan inte har några bilder på dig och mig tillsammans. Varför tar man inte fler kort på sig själv tillsammans med dem man älskar? Vi hör ihop och ändå har jag så få bilder på oss ihop.

In life I loved you dearly,
In death I love you still;
In my heart you hold a piece
No one could ever fill.

Vissa saker är fortfarande känsliga

Första tiden efter att du dog, hade jag svårt att gå ute bland folk eftersom jag blev så berörd av att föräldrar inte uppskattade sina barn. Om en förälder höjde rösten till sitt barn hade jag lust att gå fram till dem och ropa att de skulle vara glada över att deras barn lever. Jag gjorde naturligtvis inte det, men det var svårt att låta bli och det var hemskt att känna så. Lite så är det fortfarande när jag läser om att föräldrar är villiga att ge bort sina barn för att de inte fått sova på natten. Jag vet ju att de inte menar det och jag vet ju att det inte skulle hjälpa om jag säger att de ska ta vara på varje minut, vaken eller sovande. Men det känns ända in i hjärtat och det gör så ont!

Jag känner mig också irriterad när andra berättar för mig om hur jobbigt de har det i sina liv. Jag kan inte ta åt mig det, jag kan inte känna medkänsla när deras män är bortresta i jobb och de får ta hand om alla barnen själv. Jag skulle så gärna ta hand om allt och lite till bara jag fick ha alla mina barn hos mig.

Jag vet att det inte är vuxna känslor, jag vet att det är orättvisa känslor. Men de finns där ändå.

Älska era barn varje dag och uppskatta varje minut. Strunta i om det inte är välstädat och ät pizza direkt ur kartongen på köksgolvet. Eller ät köttbullar och snabbmakaroner fem dagar i veckan. Man överlever det. Men gnäll inte över småsaker.

A million times I needed you,
A million times I cried;
If love alone could have saved you,
You never would have died.