Balansgång

Jag har svårt att skriva just nu. Svårt att känna efter hur det känns. Jag är så rädd för att det ska göra så ont att jag inte överlever, och om jag glömmer bort hur ont det gör för en stund är jag rädd för att jag ska glömma bort dig, Jonny. Så jag försöker gå balansgång. Ha lite lagom ont utan att känna efter ordentligt. Behöver jag säga att det inte funkar så bra? Jag blir mest förvirrad.

Imorgon har det gått två månader sedan du dog. Det är fortfarande helt ofattbart att du inte finns längre. Att inte Anna kan springa till dig och säga att hon vill att du ska lyfta henne upp i taket. Att du inte ringer och ber mig hämta dig vid bussen. Att du inte skäller på Sofia för att hon inte plockar undan disken efter sig. Jag vet faktiskt inte hur man överlever utan att antingen stänga av helt eller bara gå under i en pöl av tårar. Så fort jag känner efter gör det så ont att jag inte vet var jag ska ta vägen.