Jag tycker väldigt mycket om den här dikten. Den beskriver precis det jag har känt sedan den 28 september. Att jag bara vill stoppa tiden och allt som pågår runtomkring och skrika ut min sorg och saknad. Att det är svårt att hitta kraften att gå vidare när inget längre spelar någon roll eftersom en av dem jag älskar mest på jorden inte längre finns kvar.
Begravningsblues
Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.
Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Han är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.
Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.
Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.
Wystan Hugh Auden, 1907-1973
Tolkning: Bengt Jangfeldt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar