Nyårsafton idag

Den sista dagen på året brukar man ju försöka summera året som gått, men det blir svårt för mig. 2010 kommer alltid att vara det absolut värsta året i mitt liv och din död överskuggar allt annat. Fast inget annat år kan bli sämre i alla fall.

Jag har blivit modigare. Jag har vågat mycket eftersom det värsta redan har hänt. Jag har pratat med poliser, präster och begravningsbyrå om din död. Jag har planerat din begravning, lagt ner din urna i jorden, beställt en gravsten och skrivit en dödsboanmälan. Jag har anmält socialtjänsten och skällt på psykiatrin. För tre månader sedan hade jag aldrig trott att jag skulle ha vågat göra de sakerna.

Men jag har också lärt känna dina vänner, en del på ett nytt sätt och en del för första gången. Och jag vet att jag aldrig hade klarat det här utan dem. Jag vet att jag behöver dem. Behöver känna att du lever kvar i deras minnen. Att du inte bara var en knarkare som tog en överdos. För du var så mycket mer. Du har gjort mycket tok i ditt liv, Jonny. En del av dem var nästan oförlåtliga, särskilt hur du ibland har behandlat dina vänner när du var i behov av pengar. Men idag finns de där i alla fall, så det är fina vänner du har och du har varit en fin vän för dem. Annars skulle de aldrig ha stått ut med dina tokiga sidor.

Så gott nytt år, mitt älskade barn. 2011 kan knappast bli sämre.

Nyårsafton 2005

Inga marginaler

Idag har det varit svårt att hålla tårarna tillbaka och så fort jag satte mig i bilen hem från jobbet kunde jag inte hålla tillbaka längre. Tårarna bara flödade och jag var så himla ledsen. Handlade lite snabbt på väg hem från jobbet och så fort jag kom hem kände jag att jag måste sova. Har vaknat till lite då och då och bara gråtit.

Men nu vet jag varför jag är så ovanligt ledsen och ynklig idag. Började känna mig frusen och varm om vartannat och har ont i halsen. Tog tempen nyss och visst har jag feber också. Och jag blir i alla fall jätteynklig när jag har feber. Blir ledsen för minsta lilla. Och nu är det ju inte direkt minsta lilla utan något väldigt stort.

Det finns inga marginaler. Jag har inga reserver, de tog slut för tre månader sedan. Så nu är jag ynklig, ledsen, frusen, varm och trött. Saknar dig, Jonny. Så in i helvete.

Tre månader

Nu har du varit död i tre månader och smärtan minskar inte ett dugg. Snarare tvärtom. Emelie, Emma och jag var till graven och pysslade lite idag och vi mötte Viktoria där. Någon har lämnat en julstjärna hos dig också. Det värmer att se att fler minns dig och pysslar lite. Jag bytte ut fotot på dig också, det förra hade blivit helt förstört av väder och vind. Det kommer så oerhört mycket värme från dina vänner på så många olika sätt och jag behöver dem allihop!

Idag har jag äntligen tagit tag i de sista praktiska detaljerna kring din död. Jag har postat dödsboanmälan och beställning av gravsten. Som jag har dragit ut på det... Nu finns det inget mer att göra och jag ville inte göra färdigt det. I förra veckan följde Emelie med till Uppsala och vi beställde gravstenen. Jag tror att du kommer att gilla den. Nu tar det lite drygt två månader innan den kommer.

Och så ringde jag ett obehagligt men nödvändigt telefonsamtal också till Rättsmedicin i Uppsala för att kunna räta ut några frågetecken jag hade kring din dödsorsak. Så nu vet jag lite mer, och tyvärr hade jag rätt i det jag trodde. Men en liten tröst var i alla fall att rättsläkaren var helt övertygad om att det hade gått väldigt fort. Han trodde att du var medvetslös inom 20-30 minuter efter att du tagit Tramadoltabletterna. Då undrar man ju ännu mer varför hon inte ringde ambulansen? Tyvärr tyder rätt mycket på att det var hon som gav dig pillrena och att hon även sålde sådana. Funderar ännu mer på hur man funkar då.

Du hade även en väldigt hög dos av Iktorivil i kroppen, på gränsen till dödlig dos. Men allt klonazepam hade gått ut i blodet. Till skillnad från Tramadolen, där det allra mesta inte var nedbrutet i kroppen. Och det var groteska mängder. Rättsläkaren gissade på minst 30 stycken. Förmodligen ännu fler. Och det finns inte en chans att du hade tagit det innan du kom till tjejen. Du fick allt hos henne. Av henne. Och du var så flöddrad att du förmodligen inte hade en aning om vad du tog. För var det något du visste och var noga med så var det att man inte kan blanda piller på det där sättet. Det gör mig arg. Så jag ringde till polisen och berättade allt jag visste, mer än jag vågar skriva här, och nu hoppas jag bara att de tar det på allvar. Fast jag känner mig något desillusionerad om vad myndigheter bryr sig om när det gäller en knarkares död eller att förhindra att fler dör.

Undrar så hur jag ska göra för att sluta hata henne?

Annandagsbandy

Om det var något som du brann för, så var det VSK. Och igår försökte jag fylla din plats litegrann genom att gå på annandagsbandyn. VSK vann över Tillberga med 4-2. Så jag stod i VSK-klacken och sjöng med och höll händerna i luften ibland. Dina fina vänner tyckte att det var helt okej att jag följde med och det är så viktigt för mig att få träffa dem ibland. Ditt minne lever kvar hos dem och du betyder något. Det absolut värsta som kan hända är ju att du liksom bara försvinner och bleknar bort. Men så länge de kommer ihåg dig kommer det aldrig att hända.

På matchen köpte jag supporterfilmen för 2010 och du är med på den. Sofia, morfar och jag satt i soffan och tittade på den när jag kom hem från matchen.
Trailer:



Jag ska bli VSK-huligan när jag blir stor :)



En hyllning till Jonny från en av VSK:arna

Julafton på kyrkogården

Trodde aldrig att jag skulle vara på kyrkogården för att önska mitt barn en god jul. Men så är det. Emelie följde med mig dit, och vi sopade undan snö, tände ljus och gjorde lite julfint! Någon hade varit och lämnat en tomte hos dig och jag undrar vem det var? Den sitter i alla fall bredvid din gran. God Jul, älskade barn. Om det finns något "liv" efter detta hoppas jag att du äter julskinka och smaskar i dig av julgodis. Det var ungefär det enda du gillade på julbordet :).


Vi var hemma hos min syster idag. Tack snälla för att vi kunde vara där! Jag har inte riktigt orkat med att planera eller ordna inför julen. Det blev en så bra dag det kunde bli och jag är glad över att vi kunde minska på julmat och firande. Det känns så fel att fira och frossa nu, men jag vill ju inte hoppa över julen helt ändå. Jag grät rätt mycket, men vad annat ska man göra?

Skinka, sill, lax och Janssons frestelse är det viktigaste på julbordet.

Såg den här bilden också. Sofia ritade den för lite drygt tre år sedan på en whiteboard som tillhörde hennes datorbord. Datorbordet har flyttat hem till min syster, men bilden finns kvar. En i familjen saknas, Jonny/Jätten.


Efter julfirandet åkte Sofia och jag till kyrkogården en gång till, och egentligen vill jag åka dit igen. Vill vara med dig nu. Jämt. Men det är för kallt. Tur kanske? Jag kan ju inte flytta till kyrkogården.

God Jul...

God Jul, min älskade son. På bilden är du lite drygt ett år och är så glad som bara du kunde vara. Jag har schemalagt publiceringen av det här inlägget och skriver alltså några dagar före julafton. Tror att det kommer vara för tungt att skriva något då. Det är tomt utan dig.

Ilskan

Jag känner så mycket ilska mot tjejen som inte ringde efter ambulansen när du bara låg där och dog. Har så svårt att släppa den. Tycker att livet är orättvist när sådana människor får fira jul med sin familj när inte du får det. Har fått veta lite mer nu också som gör mig ännu mer arg.

Önskar att jag bara kunde släppa ilskan, men det går inte. Jag förstår verkligen inte hur människor är funtade när de bryr sig mer om ifall de själva åker fast än om en människa dör. Särskilt när människan är du. Finaste Jonny.

Snart är det jul, men det är svårt att känna någon glädje inför julen. Svårt att julpynta. Vi har inte bakat några pepparkakor och jag har glömt att tända adventsljusen. Lilla Anna tjatar på mig ibland, men det händer inget. Hatar verkligen det här. Hatar att inte känna att något är riktigt bra. Vill mest bara krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Men det kan jag ju inte.

Usch, jag är arg, sur och får inget gjort. Hoppas att det blir vår snart. Då kanske jag känner för att plantera lite blommor på graven i alla fall.

If Tears Could Build A Stairway

If tears could build a stairway
And memories were a lane
We would walk right up to heaven
And bring you back again

Our hearts still ache in sadness
And secret tears still flow
What it meant to lose you
No one can ever know

We think of you in silence
We often speak your name
Your memory is our keepsake
With which we'll never part

Since you'll never be forgotten
We pledge to you today
A hallowed place within our hearts
Is where you'll always stay

God has you in his keeping
We have you in our hearts

Så nära...

Igår ringde en kvinna till mig från psykiatrin i Västerås. Hon berättade att hon ville prata om dig och att du kommit fram i kön och skulle kallas till en tid när de fick upp meddelande om att du hade avlidit. Hon ville veta lite hur jag såg på det som hänt och om det var något jag hade åsikter om. Och det har jag ju såklart. Särskilt om samarbetet mellan psykiatrin och socialtjänsten. Som jag har ringt och tjatat om att du skulle få hjälp... På psykakuten sa de att de inte ville lägga in dig för avgiftning om inte socialtjänsten har en behandlingsplan och din handläggare på socialtjänsten sa att hon inte ville träffa dig om du inte var ren. Och jag var så jävla arg... om du skulle klara av att bli ren på egen hand skulle du väl inte behöva hjälp? Du försökte ju söka plats på avgiftningen frivilligt, men de ville inte ta emot dig, du var i för gott skick :(.

Hon sa att kriminalvården hade föreslagit att du skulle göra en adhd-utredning. Så jag berättade att en sådan utredning redan är gjord när du var liten och att du redan hade en diagnos som dessutom fastställdes i senare psykologutlåtande när du var 16 år. Det visste hon inte ens om. Och som jag har tjatat i alla år! Blev så trött igen. Kände mig så himla uppgiven. Jag har tjatat, skrikit och gapat, men ingen har lyssnat. Det har liksom bara runnit av alla.

Och nu skulle du äntligen få hjälp inom psykiatrin. Tyvärr var det 2,5 månader för sent. Bara 2,5 månader. Det är så liten tid och det kändes så himla orättvist. Nu skulle du äntligen få hjälp och så har du så nyligen dött. Fan, jävlar och helvete. Och den här kvinnan lyssnade och för första gången på väldigt många år kände jag att någon faktiskt förstod vad jag sa. Det var en människa på andra sidan luren och hon lyssnade. Det gör bara att det känns ännu ännu värre. Det kunde kanske ha löst sig, gubben, om du bara hade stått ut några månader till. Eller om idiotbruden bara hade ringt efter ambulansen. Så sedan igår har jag hamnat i ett nytt mörker som gör att jag känner mig ännu mer uppgiven och att livet är så inihelvete orättvist. Efter samtalet åkte jag, helt omtumlad, till luciafirande på Annas skola. Och kom en kvart för sent och hade då missat uppträdandet. Samtal med fröknar om att Anna blivit utsatt för en del tråkigheter av andra barn om att det inte alls var synd om henne för att hennes bror dött. Men de hade såklart löst det bra. Men just igår ville jag inte mer. Det var för mycket och jag vet inte om jag orkar mer nu. Vet inte om jag har lust att kämpa för något alls längre. Det känns så meningslöst eftersom inget man säger liksom fastnar.

Psykiatrin funderade i alla fall på att göra en Lex Maria-anmälan och jag hoppas verkligen att de gör det. Hoppas att någon kan säga att de har gjort fel. Att det inte ska vara så här.

Jag saknar dig så och jag vill inte fira jul utan dig.

Då dör jag

En del dikter har förmågan att uttrycka mina känslor så bra. Mitt i prick liksom. Jag är inte stark, jag har inget val. Jag måste överleva, trots att det egentligen inte går.

Då dör jag

Ibland ser mitt minne
hela din resliga kropp
minns ditt speciella sätt
att röra dig
hör din röst
Det gör ont
men jag överlever alltid

Men när jag ser
en detalj
några skrattrynkor
dina fingertoppar
ett ärr på din hud
då dör jag
Varenda gång dör jag
av saknad och längtan

Men eftersom denna
dödsorsak inte räknas
som giltig
så måste jag leva
tills nästa gång
jag dör

/Beda Wallström - Gråta har sin tid /

Stark?

Jag känner mig inte ett dugg stark, bara jävligt duktig på att stänga av känslor. Det är så oerhört hemskt att verkligen tänka att mitt älskade barn har dött att jag inte vågar göra det. Varje gång jag ser kort av dig från när du var frisk och log även med ögonen känns det som att jag ska gå sönder, sprängas inifrån.

Stark är absolut det sista jag känner mig. Jag känner mig svag, sårbar och på väg att gå sönder. Men jag måste ju hålla ihop, kan inte välja att bryta ihop. Det går inte. Men det tar så mycket kraft att inte bryta ihop att jag just inte orkar så mycket mer. Disken samlas på hög, dammtussarna anfaller och soporna luktar illa. Det enda som jag inte får låta bli är att älska mina andra barn. Jag försöker vara en snäll mamma, men jag lyckas inte så bra med det heller. Men jag kramar dem och berättar varje dag hur mycket jag tycker om dem och hoppas att de tror mig. För jag vet att det inte räcker med ord, men det är det enda jag har att erbjuda just nu. Jag hoppas att deras tålamod räcker tills jag kan ge mer än ord. Hoppas att det kommer en tid när jag är stark. För sedan den 28 september 2010 är inget som det ska.

I natt var du hos mig...

Jag hade så svårt att somna igår, sista gången jag tittade på klockan var den över halv fem. Men jag har drömt om dig inatt, min älskling. Det var ingen trevlig dröm, men jag har i alla fall känt din närvaro en stund.

Jag drömde att du inte alls dog av din överdos, att du på något sätt överlevde, men att den, eller något annat som hänt i samband med den gjorde att du hade blivit dömd till döden och min dröm handlade om våra sista timmar tillsammans. Du kom hem och tyvärr är detaljerna luddiga trots att jag sitter här och skriver precis när jag vaknat. Men du var precis som vanligt och så fin. Och jag ville inte prata om allt hemskt som hade hänt, utan ville istället bara vara med dig. Du var så fin och omtänksam mot dina syskon och trots att vi snart skulle skiljas och allt var så hemskt så var alla tappra. Jag frågade om du ville låna min telefon och ringa till någon och det ville du. Du busringde någonstans där du presenterade dig som ett afrikanskt namn och sa att du var från Rwanda och ville börja spela i deras fotbollslag. Jag förstod inte skämtet då, gör det inte nu heller, men du tyckte att det var jätteroligt. Vi åt mat, tyvärr kommer jag inte ihåg vad och du sov hemma hos mig. På morgonen skulle jag skjutsa dig till det ställe där du skulle dö och du var så lugn. Du ville gärna låna telefonen igen för att ringa några av dina vänner, men det kunde vänta lite, tills det var dags.

När vi kom fram förklarade en läkare hur det skulle gå till, att de skulle injicera dig med något dödligt som gav smärtor, men att du skulle få smärtstillande. Jag stod där och berättade att du missbrukat tramadol så att du nästan dog av det och att de måste ge dig hög dos smärtstillande, det spelade ju liksom ingen roll längre. Sedan skulle vi få en stund tillsammans för att säga hejdå och du skulle kunna ringa dina samtal. Men precis då ringde min väckarklocka och jag hann i alla fall inte säga hejdå. Jag försökte somna om, ville så gärna hålla om dig och säga hur mycket jag älskar dig, men det gick inte.

Och nu sitter jag här och dricker mitt kaffe och storgråter. Jag började hulka så fort jag vaknat idag. Och det känns så hemskt att äntligen ha fått drömma om dig och så var det en mardröm. Jag vaknade med panik! Just nu när jag bara gråter kan jag inte säga om det känns bra eller inte att ha fått träffa dig, vet bara att det gör så oerhört ont och att jag fryser... det är kallt inuti och jag saknar dig så oerhört mycket.

Det går upp och ner

Jag har haft svårt att skriva på länge nu. Det har liksom gjort för ont att tänka på dig och det har varit enklare att bara stänga av. På något sätt har det känts som att få beskedet om att du dött, igen. Som att det blir på riktigt. Jag har på något konstigt sätt ändå tänkt att "du ringer nog snart, det här går nog över snart". Men det gör du inte och det gör det inte. Och det vet jag ju... glömmer bara bort det ibland. Men jag kommer aldrig att glömma dig, min älskade son.

Det gör bara så oerhört ont att tänka, på riktigt tänka, att du är död.
Att du aldrig mer kommer att ringa mig.
Att du aldrig mer kommer följa med och handla.
Att du aldrig mer kommer ligga och sova hela dagen.
Att du aldrig, aldrig mer kommer att finnas hos mig.

Jag har varit vid din grav idag igen, det var en vecka sedan sist. Har inte fixat att åka dit när det har känts som det gjort. Men idag ville jag dit. Ville hälsa på dig och tända ljus igen. Trots att det är så oerhört fel att åka till en kyrkogård och tända ett ljus för dig, så känns det viktigt att göra det. Du kommer aldrig att bli glömd! Ibland kanske jag inte kommer på några dagar, när livet känns för tungt, men jag kommer tillbaka när det lättat igen.

Ibland fastnar jag i hur livet varit de senaste åren och ibland kommer jag ihåg ljusare stunder. Som när du åkte på din moppe ända till stugan i Segersta. 25 mil åkte du på din moppe, bara för att kunna vara med dina kompisar på ett enklare sätt när vi var på semester. Och 25 mil hem igen. Och du lät alltid dina småsyskon få åka med dig och som de såg upp till dig då! Älskade barn, när jag tänker på de stunderna gör det ännu mer ont att veta att jag aldrig mer kommer att få träffa dig igen. Det fanns så mycket ljus och värme i ditt liv och jag hade så gärna velat att slutet inte var fyllt av så mycket mörker.


Jag önskar så att allt bara var en mardröm som jag kunde vakna ur. Eller att jag hade en tidsmaskin och jag kunde åka tillbaka några år i tiden och få träffa dig igen. Skulle göra vad som helst för en stund med dig igen.