Alla helgons dag

Det är så oerhört vackert och fridfullt på kyrkogården just den här helgen. Så gott som varenda grav är pyntad och upplyst. Fantastiskt fint! När jag och morfarn var hos Jonny igår mötte vi Ted och hans mamma och idag följde Emelie och Emma med mig dit. Det känns fortfarande så starkt att Jonny aldrig kommer att bli glömd.

I fredags var jag på bandymatch (VSK vann såklart) och efter matchen fick jag höra många fina saker om Jonny från flera av hans vänner. Det värmer så. Älskade lilla barn, du kommer verkligen aldrig att bli glömd.

Ett år sedan begravningen

Idag är det ännu en årsdag, ett år sedan begravningen. Jag kommer knappt ihåg begravningen eller veckorna före den. Det är liksom bara ett suddigt minne. Men ett minne sitter verkligen fast från begravningen och det är när alla VSK-arna gick fram till kistan tillsammans, hur de tröstade varandra och hedrade Jonny på ett fantastiskt sätt. Det var starkt, känslosamt och vackert. Jag kommer också ihåg att jag var väldigt nöjd med prästen, men inte riktigt vad det var hon sa.

Idag är det alltså ett år sedan jag begravde mitt älskade barn. Jag kan inte förstå att det har gått ett helt år och att jag har överlevt.

Vad jag skrev efter begravningen

Musiken som spelades på begravningen

Några av Jonnys fina vänner kom till graven idag och vi möttes där. De flesta blommorna på graven är kvar sedan årsdagen och de är lika vackra ännu. Vi skojade lite om att Jonny nog är ute och vattnar på nätterna.

Årsdagen blev precis så fin som jag hade förväntat mig

Nu är den första årsdagen snart över. Och jag överlevde. Sitter till och med och har en lite varm känsla i kroppen. Saknar dig så oerhört mycket, men är ändå så oerhört glad över att få uppleva den värme och den respekt som dina vänner visar dig.

Emelie och jag var till graven på dagen och gjorde lite fint, planterade nya blommor och rensade bort gammalt skräp.

Senare på kvällen var vi närmare 20 personer (de flesta VSK:are) som mindes Jonny i stillhet och tysthet. Jag har lite svårt för att bara var tyst, men på något sätt kändes det ändå rätt. Var och en stod i sina egna tankar eller småpratade lite med de andra.

Tack Emma, Emelie, Erik, Simon P, Simon L, Joakim, Roger, Marcus, Peak, Hampus, Filip, Andreas, Daniel, Denise, Nathalie och en tjej till som jag glömt namnet på (sorry) för att ni valde att dela den här stunden med mig och Jonnys morfar. Det betyder så oerhört mycket att få känna att vi delar saknaden med er. Det går inte att beskriva hur tacksamma vi är över att ni finns och är precis dem ni är! 100% kärlek!

Den mest upplysta och vackraste graven på hela kyrkogården.

Efter det var jag och Micke vid graven en stund. Och när vi stod där kom Ida och Lina också. Vi pratade minnen och det kändes så bra det också. Kärleken till Jonny känns så starkt!






Jag skulle inte klara mig utan er kärlek och omtanke! Så tack alla ni som fanns där för mig idag.

Ett år

Idag är det ett år sedan du dog. Ett helt år har gått. Ett år som jag aldrig hade velat ha, men som jag inte slipper undan. Ett år av obeskrivlig smärta och den värsta ångest som man kan tänka sig. Varje minut, varje sekund.

Igår var huvudet fullt av tankar. Tankar på de sista veckorna i ditt liv, när jag förstod hur bråttom det var att rädda ditt liv. Men jag kunde inte. Många minnen blandades samman och det var svårt att komma ihåg vad som hörde i hop med vad. Jag försökte komma ihåg vilken veckodag jag träffade dig senast, men det gick inte riktigt. Jag tror att det var på torsdag morgon. Det spelar egentligen inte så stor roll vilken dag det var, men jag vill så gärna komma ihåg så mycket som möjligt. Tyvärr börjar det bli svårt.

Jag var också rädd. Samma rädsla som före begravningen. Då tänkte jag, tänk om ingen kommer på begravningen? Tänk om ingen annan än jag kommer ihåg hur fantastisk du var? Jag var livrädd för att bli ensam i kyrkan på begravningen. Det är så himla viktigt för mig att få veta och känna att du är älskad och saknad av fler än mig. Jag blev inte ensam på begravningen såklart. Du var fantastiskt älskad och uppskattad. Igår trodde jag att ingen skulle komma ihåg din årsdag. Så kommer det inte heller att bli. Jag vet att jag kommer att få träffa flera av dina kompisar idag och det kommer att bli smärtsamt och fint.

Älskade barn, vi kommer att klara av det här. På något sätt. Hoppas jag.

Sex månader

Idag har det gått sex månader sedan du dog. 181 dagar. Ofattbart. På ett vis känns det som igår och på ett vis känns det som en evighet sedan.

Den första månaden har jag bara svaga minnen av. Jag minns ju allt som igår, men ändå är det som om jag inte var med, som om det handlade om någon annan. Jag minns händelser, men inte riktigt vad som hände eller vad vi sa. Skumt känns det.

Ikväll för sex månader sedan ringde polisen till mig. Det var två poliser och en präst hemma hos mig och pratade med Sofia. Jag var på jobbet och trodde att det var någon som ringde och drev med mig. Men vem skulle driva om en sådan sak? I efterhand inser jag att min reaktion var ett rent förnekande. Imorgon för sex månader sedan såg jag din döda kropp för första gången. Jag gick ut, kunde inte vara kvar. Du såg ut precis som vanligt och jag trodde att du bara skulle resa dig upp. Kände att jag skulle ha börjat ruska på dig om jag var kvar i rummet. Jag ville väcka dig, men jag visste ju att det inte skulle gå. Så jag gick ut. Jag träffade din döda kropp en gång till sedan, kanske en vecka senare, kommer inte riktigt ihåg. Efter att du hade obducerats på rättsmedicin i Uppsala. Då låg du i sjukhuskapellet i Västerås och då såg du död ut. Jag var tvungen att gå ut då också, det gjorde för ont. Men till slut kunde jag stanna kvar och berätta för dig hur mycket jag älskar dig och hur mycket jag kommer att sakna dig. Men jag hade inte en aning om hur mycket jag skulle sakna dig. Hade inte en aning om hur ont det skulle göra.

Och idag har det alltså gått sex månader. Trodde inte att minnesdagarna skulle kännas lite extra. Jag saknar ju dig så oerhört mycket varje dag. Men de känns lite extra, de gör lite extra ont och jag saknar dig lite extra mycket. Som om det skulle vara möjligt.

Så jag har tagit ledigt idag, vet ju att den här dagen kommer att bli tung. Tyngre än vanligt. Kommer att vara vid graven en del och försöka göra lite vårfint. Solen skiner och det är skönt ute. Det är konstigt, men jag ser så fram emot att börja kunna plantera blommor vid din grav. Jag längtar tills din gravsten kommer och jag vill ha picknick vid din grav. Trots att jag egentligen inte vill ha någon grav alls, så ser jag fram emot att göra fint där. Konstig känsla.

Älskar dig så oerhört mycket och saknar dig ännu mer. Som om det skulle gå.

Fem månader

Idag har det gått fem månader sedan du dog. Tiden har gått oerhört fort samtidigt som den bara kryper fram. Vi överlever det som inte går att överleva. Vi gör det trots att det inte går. En minut i taget.

Du är alltid älskad och aldrig glömd. Vi pratar om dig varje dag. Trots att det gör ont. För det finns så många fina minnen tillsammans med dig och du är värd att pratas om.

Vi saknar dig.

Fyra månader

Julafton på kyrkogården

Trodde aldrig att jag skulle vara på kyrkogården för att önska mitt barn en god jul. Men så är det. Emelie följde med mig dit, och vi sopade undan snö, tände ljus och gjorde lite julfint! Någon hade varit och lämnat en tomte hos dig och jag undrar vem det var? Den sitter i alla fall bredvid din gran. God Jul, älskade barn. Om det finns något "liv" efter detta hoppas jag att du äter julskinka och smaskar i dig av julgodis. Det var ungefär det enda du gillade på julbordet :).


Vi var hemma hos min syster idag. Tack snälla för att vi kunde vara där! Jag har inte riktigt orkat med att planera eller ordna inför julen. Det blev en så bra dag det kunde bli och jag är glad över att vi kunde minska på julmat och firande. Det känns så fel att fira och frossa nu, men jag vill ju inte hoppa över julen helt ändå. Jag grät rätt mycket, men vad annat ska man göra?

Skinka, sill, lax och Janssons frestelse är det viktigaste på julbordet.

Såg den här bilden också. Sofia ritade den för lite drygt tre år sedan på en whiteboard som tillhörde hennes datorbord. Datorbordet har flyttat hem till min syster, men bilden finns kvar. En i familjen saknas, Jonny/Jätten.


Efter julfirandet åkte Sofia och jag till kyrkogården en gång till, och egentligen vill jag åka dit igen. Vill vara med dig nu. Jämt. Men det är för kallt. Tur kanske? Jag kan ju inte flytta till kyrkogården.