Match mot Enköping

Här är en bild där du är med i klacken i en match mot Enköpings SK på Enavallen. Jag kommer inte ihåg när det var eller hur det gick i matchen, men ni ser ju ut att fira i alla fall. Du sitter i raden längst ned, tredje från höger i vit och blå jacka. Ser lite sammanbiten ut när de andra ser glada ut :).

Mikaela var med på matchen och hon har berättat för mig hur mycket du skämdes på matchen. Hon ville ju gärna säga att hon hejar på AIK hela tiden... det lovade hon att inte göra den här gången. Hon berättade hur hon skulle sköta sig och lovade att heja på VSK. Hon höll koll på vilket mål som var vilket men efter pausen i halvlek jublade hon när ESK gjorde mål. De hade bytt sida ;). Då skämdes du. Men det gick nog över.

Ikväll ska jag stå där när vi spelar mot ESK. Önskar så att du kunde stå med mig. Men på något sätt gör du nog det. På ditt eget lilla sätt.

Ett år sedan begravningen

Idag är det ännu en årsdag, ett år sedan begravningen. Jag kommer knappt ihåg begravningen eller veckorna före den. Det är liksom bara ett suddigt minne. Men ett minne sitter verkligen fast från begravningen och det är när alla VSK-arna gick fram till kistan tillsammans, hur de tröstade varandra och hedrade Jonny på ett fantastiskt sätt. Det var starkt, känslosamt och vackert. Jag kommer också ihåg att jag var väldigt nöjd med prästen, men inte riktigt vad det var hon sa.

Idag är det alltså ett år sedan jag begravde mitt älskade barn. Jag kan inte förstå att det har gått ett helt år och att jag har överlevt.

Vad jag skrev efter begravningen

Musiken som spelades på begravningen

Några av Jonnys fina vänner kom till graven idag och vi möttes där. De flesta blommorna på graven är kvar sedan årsdagen och de är lika vackra ännu. Vi skojade lite om att Jonny nog är ute och vattnar på nätterna.

Grattis på 22-årsdagen

Idag för 22 år sedan föddes du, min älskade son. Jag har älskat dig varje sekund och varit oerhört stolt över dig. Inte över alla dina handlingar eller alla dina val, men alltid över din person. Aldrig hade jag den dagen, för 22 år sedan, kunnat ana hur mycket jag skulle älska dig eller hur mycket jag skulle sakna dig. Så idag vaknade jag med ont i magen. Och tårarna har runnit i floder. Under eftermiddagen blev det bättre, tack vare Emelie och alla dina underbara vänner i VSK-familjen. Du är så älskad av så många och att dela kärleken och saknaden sprider värme i ångesten. Ikväll somnar jag igen med ett leende på läpparna trots att tårarna rinner.

Sofia, morfar och jag mötte Emelie på kyrkogården för att fira dig. Jag hade lovat Anna att du skulle få ballonger. Och har man lovat, så har man.

Jag, Emelie, Sensi och Sofia vid graven

Din moster hade virkat Lion of Judah till dig.

Ballonger i rastafärgerna enligt order från lillasyster Anna

När vi hade varit på kyrkogården åkte vi till Västerås för att titta på fotboll. Jag hade länge funderat på om jag skulle orka med att gå på match just idag, men ju mer jag tänkte desto mer rätt kändes det att göra det just på din födelsedag. Du hade gillat det. Och jag är jätteglad att jag gjorde det. Hela klacken hyllade dig på ett helt fantastiskt sätt. Både genom underbara ramsor och födelsedagssång. Tårarna rann till igen, men mest av glädje och stolthet. Jag är oerhört stolt över att få tillhöra VSK-familjen och återigen sådär fånigt stolt över dig som har så fina vänner.

VSK-brudar

Världens bästa VSK-familj

Så, om jag nu nödvändigtvis måste fira din födelsedag utan dig, så vill jag att den ska vara precis som idag. Fylld av kärlek.

Grattis på födelsedagen älskade Jonny.

Himlen är grönvit

Du var en grönvit hjälte.

Tiden går av sig själv

Tiden går liksom av sig själv och jag hänger mest med. Tänker på dig jämt, men fastnar liksom. Jag kommer inte vidare. Det är svårt att förklara och kanske är det så här det ska vara?

Jag går och pysslar med din grav, har bilder av dig på väggen och pratar om dig så ofta jag kan. Du är en del i vår familj och du nämns vid matbordet nästan varje dag. Vi pratar om vad du skulle ha sagt om du var där så att du inte ska glömmas bort. Jag har så många tankar om hur jag vill göra i ordning minnen av dig, sätta in teckningar i ram och göra collage med bilder. Men ingenting blir av. Varje gång jag tar fram dem börjar jag bara gråta, det som finns framme är det jag gjorde precis i början, när chocken fortfarande höll ett hårt grepp och jag knappt kunde tänka. Då klarade jag att titta på bilder.

Idag var jag på bortamatch, Hammarby borta. Det var mycket jobbigare än jag hade trott. Och bättre. Du skulle ha varit där, inte jag. Och i halvlek kom tårarna, på en fotbollsmatch. Helt fel och jag var inte riktigt beredd på det. Jag brukar inte tappa kontrollen, men idag gjorde jag det. Du är så himla närvarande när jag träffar dina vänner och jag behöver det! Det känns nästan som att du är där, men ändå inte. Och jag känner mig så oerhört välkommen och delaktig. Det är värme och kärlek till dig som liksom strålar ut och jag får ta del av det. Det är fint och känslosamt. Läkande och oerhört smärtsamt på samma gång. Det känns att jag är där i ditt ställe och jag skulle helst vilja att det inte var så.

Jag åkte med i supporterbussen, bara det var spännande. Jag och huliganerna liksom. Fast de är ovanligt söta huliganer. Och vet du, på vägen hem fixade de så att supporterbussen stannade till i Enköping så att jag fick kliva av. De är så varma och omtänksamma. Fina. Bäst.

Tack för att ni finns!

Fotbollspremiär idag

Du kommer att saknas på läktaren...

Säsongskort

Igår när jag satt och körde bil till Stockholm med jobbet ringde telefonen. Det var Alex Oldrati från VSK Fotboll och han ville ge mig ett säsongskort till VSK:s hemmamatcher i fotboll. Jag blev så rörd, stolt och glad och ledsen på samma gång. En av mina små älsklingshuliganer hade fixat så att jag ska få det.

Jonny, mitt älskade barn, jag ska gå på så många matcher jag kan den här säsongen. Jag tror att du förstår hur mycket det här betyder för mig och vilken fin gest det är. De vill att jag ska vara där och det känns lite varmt i magen att känna den känslan. Helst av allt skulle jag vilja vara där tillsammans med dig, men nu när det inte går finns det inga andra jag hellre vill dela matcherna med. De är mina nya fina vänner och jag är så glad att ha fått lära känna dem.

Himlen är grönvit.

Alla hjärtans dag

Anna och jag var till din grav ikväll... och frös. Jösses vad kallt det är ute nu, det gjorde riktigt ont i fingrarna när jag skulle tända ljusen i dina lyktor. När vi kom fram till graven tjöt Anna av glädje och ropade att du har fått ett VSK-hjärta. Och det hade du. Någon har virkat det och lagt på din grav till alla hjärtans dag. Du är så älskad och saknad av så många, gubben, och att se att någon har lagt ner den tiden för att ge dig ett hjärta som du hade blivit så glad för värmde mig inifrån. Tänk att det kan vara så blandade känslor på samma gång. Det är så smärtsamt att vi behöver gå till din grav för att ge dig vår uppskattning och det är sådan glädje att se hur mycket så många bryr sig om dig.

(Nu vet jag att det var din moster och din kusin som varit där med hjärtat... det borde jag ha förstått. Finaste pojken har ju finaste familjen också.)

Hoppas att du på något sätt kan se och känna värmen och omtanken från oss alla som älskar och saknar dig så.

Grattis på födelsedagen, VSK

Igår fyllde VSK 107 år. Jag var där i ditt ställe för att gratulera. Vi började på Sportbaren och gick sedan i samlad tropp till Blåsbogården, där klubben bildades för 107 år sedan. Där var marshaller tända, vi sjöng VSK-sånger ihop och skålade kl 19.04 . Finaste Simon sa i sitt tal att du är saknad, men att de uppskattar att jag är där i ditt ställe. Det värmde. Samuel och jag gick tillsammans mot Blåsbogården och jag bara kände vad du skulle ha sagt om du kunde se mig. Du hade inte gillat det alls. Du hade sagt att du inte ville att jag skulle umgås med dem, du skulle alltid skydda mig från allt. Men vet du vad, gubben, jag är inte rädd och jag kan ta hand om mig själv och det är en sådan obeskrivlig känsla att vara med VSK:arna. De välkomnar mig utan förbehåll trots att jag skulle kunna vara morsa åt hälften av dem. Jag tycker om att träffa dem och det riktigt känns hur älskad du var. Jag behöver det och jag tänker fortsätta gå på matcher. På söndag blir det mot Hammarby. Sedan får du tycka vad du vill, du behöver bara vänja dig. Precis som jag och VSK-familjen börjar vänja oss vid varandra. En del håller sig fortfarande på sin kant, men jag tror att det är för att de inte riktigt vet hur de ska bemöta mig och för att de saknar dig. Men det blir bättre för varje gång. Jag vet ju inte heller riktigt hur jag ska bemöta dem, men jag är helt övertygad om att det kommer att ordna sig. Bara vi vänjer oss.

Snodde den här bilden från Facebook där du syns i VSK-klacken. Älskade barn. Du var verkligen med bland seriens bästa supportrar.


Jag saknar dig så mycket, men försöker hitta små ljusglimtar i livet. Att träffa dina vänner är en sådan.

Jag har haft lite svårt att skriva ned vad jag känt på sistone. Har känt mig arg och att livet bara är orättvist. Men idag känns det bättre. Kärleksfullt och varmt. Tack vare alla fina fina VSK:are.

Annandagsbandy

Om det var något som du brann för, så var det VSK. Och igår försökte jag fylla din plats litegrann genom att gå på annandagsbandyn. VSK vann över Tillberga med 4-2. Så jag stod i VSK-klacken och sjöng med och höll händerna i luften ibland. Dina fina vänner tyckte att det var helt okej att jag följde med och det är så viktigt för mig att få träffa dem ibland. Ditt minne lever kvar hos dem och du betyder något. Det absolut värsta som kan hända är ju att du liksom bara försvinner och bleknar bort. Men så länge de kommer ihåg dig kommer det aldrig att hända.

På matchen köpte jag supporterfilmen för 2010 och du är med på den. Sofia, morfar och jag satt i soffan och tittade på den när jag kom hem från matchen.
Trailer:



Jag ska bli VSK-huligan när jag blir stor :)



En hyllning till Jonny från en av VSK:arna

Fotboll och galenskap

Jag vet precis vad du skulle ha sagt nu om du var här. "Morsan har blivit galen".
För nyss såg jag att VSK har gått upp i Superettan igen och jag känner att det gör mig glad. Dina fina vänner som är lika "engagerade supportrar" som du var har gjort mig till VSK-are i hjärtat. Det sätt dom hedrade dig på, på din begravning, gör att jag inser att VSK har något speciellt och jag vill gärna vara en del av den familjen på något sätt. Åtminstone i tanken. Det är fortfarande långt kvar tills jag står där och hejar på matcherna. Du och jag har gått på många matcher ihop genom åren, men jag gick för din skull.

Och det gör mig oerhört stolt över dig att se att du hade så fina vänner. För du var finast i hela världen, men det gläder ett modershjärta att se att andra också såg det.

Och du... på onsdag kl 13 ska jag tatuera mig, men på mig ska den sitta på överarmen.

Begravningen - fylld av kärlek

Så kom dagen som jag fruktat och varit nervös för. Tänk om ingen skulle komma och det bara var vi som satt där? Tänk om ingen ville hedra minnet av min älskade Jonny? Tänk om jag är helt missnöjd med hur det blev? Tänk om det bara blir en massa skuldbeläggande gud-snack? Märker nu i efterhand att det var mycket nervositet och oro och inte alls lika mycket en känsla av att det är svårt att ta farväl. För jag tog farväl av dig när jag såg dig i Västerås sjukhuskapell. Då höll jag dig i din kalla hand och berättade hur mycket jag älskar dig, att jag alltid skulle behålla minnet av dig i mitt hjärta och lovade att du skulle få en fin begravning.

Men vet du, jag oroade mig helt i onödan. Din begravning blev jättefin, kärleksfull och fylld av omtanke. Du sa så ofta "sluta oroa dig så mycket, morsan" till mig. Och du hade såklart rätt. Om du skulle ha varit här nu skulle du ha sagt "jag har ju alltid rätt".

Det kom massor av folk. Prästen Anna gjorde ett helt fantastiskt jobb med att ge en rättvis bild av dig där hon bl.a. pratade om att vi som sagt nej till dig, bara sagt nej till missbruket och inte egentligen till dig. Hon uppmanade oss att komma ihåg de ljusa minnena av dig. Mycket mer än så kan jag inte komma ihåg idag, men minnena klarnar säkert eftersom.

När vi gick fram till din kista för att ta vårt farväl av dig var det särskilt en händelse som var stark. 35 VSK-are stod i ring runt din kista och tog farväl tillsammans. Det var en oerhört mäktig, kärleksfull och omtänksam stund. Tror nog att det är det starkaste minnet från idag. Det blev en jättefin dag och jag kunde inte ha varit mer nöjd med någon begravning. Om man nu kan vara nöjd med det, men du fattar vad jag menar. Det vet jag.

Är så tacksam över att Micke och Ted har hjälpt mig med att berätta hur du skulle ha velat haft det och vilken musik du skulle ha gillat. Är så tacksam över allas omtanke och kärlek idag. Magkänslan efter dagen är kärlek. Vi har gråtit mycket såklart. Massor, men värmen i kroppen sitter kvar.

Det var så många som kom fram och pratade med mig som jag tyvärr inte alls vet vilka de är, så det är svårt att tacka alla. Men alla var så fina, så fina och pratade om dig och vem du var för dem. Det uppskattar jag. Tack alla som kom och gjorde dagen så bra den kunde bli.

Kistan från ena hållet

Kistan från andra hållet

Fotot av dig och alla blommor

Foto av dig när du fiskar med morfar

Minnesboken som så många skrev så fina ord i