Så jag åkte upp till bussen för att hämta honom, som så många gånger förr. Han vågade inte gå ensam i Enköping. Han var rädd för vilka han skulle träffa. Han var alltid så rädd. När han kom in i bilen stank han av alkohol, men han hade även tagit något annat. Som vanligt sa han att han var helt nykter. Jag sa till honom att det inte spelade någon roll om han var nykter eller inte och då sa han att han druckit två öl flera timmar tidigare. Sådär var vår katt och råtta-lek. Han ljög och jag låtsades att jag inte förstod. Men jag förstod. Och det var ingen mening att starta ett gräl just då. Han var blodig och sönderslagen i ansiktet, så vi åkte till akuten.
Där fick vi vänta några timmar och Jonny fick sy några stygn i ena ögonbrynet. De fysiska skadorna var inte så farliga, men han var rädd. Jag trodde inte ett dugg på hans historia om att han blivit rånad, jag trodde att han hade fått stryk av någon han var skyldig pengar eller droger. Och det gick upp för mig att nu var det farligt. Han tog för mycket droger och han levde ett destruktivt liv där han kunde få en kniv i sig när som helst. Jag trodde inte att han fem dagar senare skulle ta en överdos, men jag var helt övertygad om att snart skulle något riktigt allvarligt hända. Vi åkte hem och han fick sova hos mig. Dagen efter skulle jag jobba kväll, så han fick sova ut i alla fall. Jag ringde till soc säkert 100 gånger den dagen. Lämnade massor av meddelanden på telefonsvararen till hans handläggare. Pratade med receptionisten och förklarade vad som hänt och att situationen var akut, att de måste hitta en lösning samma dag. Hon lovade att handläggaren skulle ringa tillbaka. Det gjorde hon aldrig. Hon har fortfarande inte ringt tillbaka.
Sedan var jag tvungen att åka till jobbet. Så Jonny fick vara hos sin morfar. Jag vågade inte längre låta honom vara hemma när inte jag var hemma, för mycket saker försvann hemifrån. Jonny och hans morfar åkte till Västerås, gjorde en polisanmälan, åt lunch ihop och sedan ville Jonny stanna kvar i Västerås. Vi hade kommit överens om att han skulle komma hem igen när jag hade slutat, men han ville hellre vara kvar i Västerås. Under helgen skulle han komma hem eftersom Anna skulle ha kalas och han ville vara med, men han kom inte då heller. Och jag hade verkligen bestämt mig för att det inte längre spelade någon roll i vilket skick han var. Han behövde komma hem. Men han ville inte. Han skrev att det var enklare för alla om han inte kom hem. Så jag förstod att han var i dåligt skick. På söndagen råkade han skicka ett sms till sin lillasyster där han frågade efter mer sub och tradd. Sedan skickade han ett mess till mig om att han var helt ren och att han bara kollade åt en polare. Jag svarade aldrig på det sms:et. Visste att det bara skulle bli fel vad jag än skrev. Och på tisdag morgon var han död. Helt sjukt. Han var så sårbar de sista dagarna. Så rädd och i så dåligt sällskap och jag ville bara att han skulle komma hem.
Bland hans grejer som jag fick hämta hos polisen var i alla fall hans telefon, så jag vet ju i alla fall att han inte blivit rånad på den. I telefonen fanns det bilder från den kvällen när han blev slagen. Blodig och hög. Det här är en av dem. Inte den värsta, men jag vet ju inte hur folk reagerar på bilderna. Jag vill komma ihåg båda sidorna av Jonny, så jag väljer att lägga ut den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar