När vi var i kyrkan hade jag med mig fotona som jag vill ska finnas med imorgon. Jag tog bara ner dem från väggarna och åkte iväg. När jag packade upp dem kom jag på att det kortet som ska stå på kistan, inte har något stöd för att kunna stå upp, så jag fick åka och köpa en ny ram till det. Sedan skulle jag lämna in fotot på begravningsbyrån och då gick jag med ditt ansikte mot mitt hjärta... det kändes nästan som att jag kramade dig. Tårarna började rinna igen och jag ville nästan inte lämna ifrån mig kortet.
Känner ibland att jag nästan börjar bli tokig. Vill säga åt föräldrar som skäller på sina barn att istället krama dem och vara glada att de lever. Skulle lätt kunna gå omkring och krama fotot av dig. Tycker att hela världen stör när jag tänker på dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar