Är jag helt ensam i min sorg?

Jag börjar känna mig mer och mer ensam i min sorg. Var det bara jag som såg hela dig? Som älskade dig när du var sönderflöddrad, som älskade dig när du hade stulit våra pengar, som älskade hela dig? Jag älskar att läsa om dina vänners minnen av dig, av allt det ljusa som fanns i ditt liv... men du var så mycket mer och jag älskade allt hos dig.
Det känns som att det inte finns någon att dela sorgen och smärtan med och jag vill inte må så här. Det känns som att det var du och jag mot världen och nu är jag ensam kvar.

Var ditt liv så lite värt att det inte ens var lönt att ringa efter en ambulans när du slutade andas? Jag vill att någon ska säga att de gjort fel. Att någon ska säga att det var åt helvete att det fick sluta så här... att någon tycker att du var värd att räddas. För det var du. Jag lovar att du var det.

Jag har under hela ditt liv kämpat mot hur människor har missförstått dig och det du gjort. Innan du började skolan fick jag planera våra utevistelser så att det inte var för många barn i närheten som du kunde slå. När du gick i ettan var jag orolig varje gång någon ringde på dörren, för så ofta var det någons förälder som var arg på något du gjort mot deras barn. När du blev äldre var jag orolig varje gång telefonen ringde över att det skulle vara polisen som sa att du hade rånat eller misshandlat någon. På slutet var jag orolig över att telefonen inte ringde eftersom jag visste att du kunde vara varsomhelst och ha gjort vadsomhelst och över att jag aldrig skulle få veta det.

Nu hatar jag att telefonen inte plingar till av ett sms där du ber om pengar för att du är hungrig. Jag skulle fortfarande inte ge dig pengarna, men jag skulle i alla fall kunna svara dig och veta att du finns där, läser mitt sms och säger att jag inte fattar något. Men jag fattade, Jonny. Jag fattade alldeles för mycket och var livrädd för att just det här skulle hända.

Varför var det bara jag som var livrädd?