Jag har jobbat idag. Det var svårt att samla ihop mig i morse, packa Annas och mina väskor, fixa frukost, duscha och åka iväg. Sådant som var rutin för tre veckor sedan, som bara gjordes utan att jag ens behövde tänka på det. Nu gick det verkligen i slow motion och jag var tvungen att tänka efter varje gång jag skulle göra något nytt. Skum känsla. Men det var skönt att komma till jobbet igen och märka att jag fortfarande kan. Att jag fortfarande hör hemma någonstans. Trodde att jag ännu mer skulle känna att livet är orättvist när det är ett lotteri om man får den hjälp man behöver eller inte. För idag vet jag tyvärr att det är så. Man måste ha turen att träffa precis rätt människa på socialtjänsten, en människa som förstår vad som är viktigt. Tyvärr hade inte du den turen, Jonny. Men det hindrar ju inte att andra ska få den hjälp de behöver. Såklart. Och det var jätteskönt att känna att det var okej att hjälpa andra trots att jag inte kunde hjälpa dig.
När jag skulle visa mina kollegor ditt minnesalbum från begravningen grät jag. Det var så många känslor som kom fram då. Men jag höll ihop inför klienterna och det var skönt. Det var inte ens svårt. Utom inför en, han som följde med när vi träffade dig på Westsura i somras. Han och jag har ju pratat så mycket om dig eftersom han kände dig lite. Men jag klarade det också. Och klienterna var så fina, de vet liksom intuitivt att de inte ska fråga hur jag mår. För vad ska jag svara på det? Att jag inte vet om jag vill leva längre? Att sorgen håller på att äta upp mig inifrån? De gav mig en kram och sa att det var kul att se mig igen. Helt rätt. Och de allra flesta har ju varit med om det här tidigare, tyvärr. Det hör ju till livet som missbrukare.
Efter jobbet träffade jag min kurator och det var också skönt. Det är så skönt att inte behöva hålla ihop och bara kunna vräka ur mig alla mörka känslor. För hon har betalt för att lyssna på mig. Och jag gillar henne. Hon är inte klämkäck utan lyssnar och kommer med små kommentarer ibland. Klocka kommentarer som kan ge mig lite friska tankar. För det är inte mycket jag det jag tänker som är friskt just nu. Jag berättade lite om den skuld jag känner för att jag inte fanns för dig på det sätt som du behövde. För så var det. Du hade behövt mer och inte ens jag gav dig det. Vi pratade om det svåra i att behöva välja var man ska lägga sin energi och sin omsorg och att jag faktiskt gjorde de val jag kunde göra utifrån de förutsättningar jag kände till då. Och att allt som har hänt dig har hänt för sent. Du fick fel hjälp och för sent, i stort sett ända sedan du började sjuan. Och om den natten/morgonen du dog, att du var i helt fel sällskap. Om tjejen som inte fattade att man ska ringa efter en ambulans när en påverkad kille slänger i sig 15 tramadol. Hade du varit bland "riktiga" missbrukare, så hade de fattat. Allt som kunde ha gått fel, gick fel. Jag hade absolut kunnat göra andra val, men det var för mycket som gick fel samtidigt. Under helgen före den hemska tisdagen, var du ju välkommen hem, men du valde att inte komma. Jag hade ju bestämt mig för att du fick komma hem i vilket skick du än var, men jag berättade aldrig det för dig. Det ångrar jag idag, men jag kan inte göra det ogjort. Den skulden får jag leva med, men jag behöver inte låta den göra så att jag går under. Det är jag skyldig dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar