För länge länge sedan

var du min bebis och jag var hela din värld. På slutet var du lite som min bebis igen... du gnällde över att du var hungrig, att du behövde sova och att du behövde hjälp med att överleva. Du hade inga pengar, ingenstans att bo och var precis lika sårbar som en liten liten bebis. Jag kunde inte skydda dig, det var min förbannade jävla skyldighet, men jag misslyckades.
Det är inte så att jag lägger skuld på mig själv, jag konstaterar bara faktum. Jag misslyckades.