13 dagar

Nu har det gått 13 dagar av saknad och galenskap. Ibland tror jag att jag håller på att bli galen av sorg. Men på något sjukt sätt är det skönt att det är måndag igen, då har jag saker att göra igen, en begravning att planera. Inte något jag vill göra, jag skulle helst av allt vilja slippa, men det känns ändå viktigt att den blir så fin som möjligt.
Ikväll kommer prästen hem till oss och så ska vi prata om vilken musik som ska spelas, hur begravningen ska bli osv. Det känns inte riktigt verkligt ännu, men på fredag blir det verklighet. Kommer att bli sjukt tufft. Jag vet att många av dina vänner kommer och de har varit så fina mot mig nu. Det kommer att bli jobbigt att se all kärlek, värme och omsorg från dem utan att du får känna den. Men du kanske känner den på något sätt?

Önskar ibland att jag vore troende, valfri religion. Så att jag kunde tro på att du har kommit till ett bättre ställe och att vi kommer att mötas igen. Tror ibland att religionen är nödvändig för människors sätt att hantera kriser och för att kunna förstå det oförståeliga. Men jag är inte troende och jag tror inte att döden innebär något mer än att det är slut. Oåterkalleligt slut. De första dagarna hängde jag i i någon tro om att det skulle bli bättre snart. Att allt skulle gå över snart. Så har ju ditt och mitt liv varit... en tro på att snart kommer soc. att hjälpa dig, snart kommer du in på behandling, snart kommer du att sluta med drogerna. Jag har varit tvungen att leva på hoppet för att orka. Och nu är hoppet helt borta. Inget kommer att gå över och inget kommer att hända. För döden kan inte gå över.