Så sa polisen i telefon till mig för nio dagar sedan. Jag trodde att det var ett osmakligt skämt och bad att få motringa. Det var inget skämt, jag fick skjuts hem och möttes av två poliser och en präst. Den dagen var jag lugn, pratade mest om att jag måste börja jobba så fort som möjligt igen och att det var som när en gammal sjuk människa dör, något man väntat sig.
Men det var inte sant. Jag hade inte alls väntat mig att du skulle dö. Du skulle ju in på behandling och vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Jävla jävla skit.
Den dagen visste jag inte så mycket mer än att du troligen tagit en överdos och att du var död. Idag har jag fått ganska många pusselbitar och det gör mig frustrerad. Tydligen hade du kommit hem till en tjej, rejält påverkad, vid 3-tiden på morgonen och kort därefter slängt i dig 15 Tramadol. Och tjejen låter dig gå och lägga dig? Efter flera timmar när dina läppar börjat bli blåa ringer hon till sin mamma... som åker hem från jobbet och då larmar ambulans. Då var det liksom redan för sent. Varför är folk så rädda om sina egna arslen så att de inte ringer efter ambulans när ett liv är i fara?
Underbara Agneta, jag kan inte på långa vägar föreställa mig hur du mår just nu.. De säger att "livet är orättvist" men det här är så fruktansvärt tragiskt & onödigt. Vi är många som delar sorgen med dig, Jonny var en väldigt omtyckt person som alltid ställde upp för alla andra & tog sig själv i andre hand. Nu när jag har hört hur det hela har gått till så kan jag inte låta bli att bli förbannad, förbannad att hon lät han gå och lägga sig, förbannad för att hon inte larmade ambulans när hon märkte att någonting var fel.. Man vill ju gärna ha någon att skylla på för att vi tror att det kommer kännas bättre men det finns ingenting vi kan göra för att få Jonny tillbaka, däremot kommer han alltid att leva kvar i våra minnen & hjärtan varenda dag och vi SKA finnas här för varandra. Du ska aldrig känna dig ensam Agneta, för vi finns här för dig!
SvaraRadera