Idag känner jag skuld. Skuld för att jag slutade behandla dig som ett barn. För jag visste, jag var nog den enda som visste precis hur liten du var. När du fyllde 18 år försökte jag få alla att inse att du inte kunde behandlas som en vuxen bara för att du åldersmässigt var myndig. Att du inte kunde få fatta egna beslut. Men alla sa att vi måste låta dig ta ansvar och till slut började jag tvivla på mig själv. Det ska jag aldrig mer göra. Jag ska lita på min magkänsla och slåss för det jag tror på. Slåss ännu hårdare än jag gjorde för dig. Ja, eller jag gjorde ju det först, men jag slutade när du var 18 år. Jag började få tillbaka slagskämpen i mig när du flyttade hem igen, men då var det för sent. Dels hade du börjat använda mer droger än innan och dels trodde jag på att jag måste låta dig vara vuxen. Men du var inte det. Skulle aldrig bli det.
Hade jag kunnat ändra på något idag, så skulle jag ändra på mig själv och börjat behandla dig som ett barn igen. Men det är samtidigt svårt att behandla någon som är närmare 1.90 lång och hög på droger som ett barn. Men jag hade försökt lite hårdare.
agneta, du får inte börja lägga skulden på dig själv, och börja tänka "hade jag gjort si och så, så hade detta kanske aldrig hänt" du får bara inte börja med de tankarna.! jag avundas din styrka, alla vi som läser dagligen vet att du är en fantastisk mamma herregud du är underbar. du måste bara tillåta dig själv att sörja de är inte lätt de du går igenom så tänk på dig själv ett tag.! många kramar en gamal klasskompis til J
SvaraRadera