För nyss såg jag att VSK har gått upp i Superettan igen och jag känner att det gör mig glad. Dina fina vänner som är lika "engagerade supportrar" som du var har gjort mig till VSK-are i hjärtat. Det sätt dom hedrade dig på, på din begravning, gör att jag inser att VSK har något speciellt och jag vill gärna vara en del av den familjen på något sätt. Åtminstone i tanken. Det är fortfarande långt kvar tills jag står där och hejar på matcherna. Du och jag har gått på många matcher ihop genom åren, men jag gick för din skull.
Och det gör mig oerhört stolt över dig att se att du hade så fina vänner. För du var finast i hela världen, men det gläder ett modershjärta att se att andra också såg det.
Och du... på onsdag kl 13 ska jag tatuera mig, men på mig ska den sitta på överarmen.
Det första jag tänkte på när det blev klart var Jonny! =) Nu sitter han i sin Grön-vita himmel och ler!!!!
SvaraRaderaTack Agneta, för en fin blogg...
I den gråkalla höstkvällen som rådde på Skytteholms IP i söndags kliver en kille upp på staketet, höjer armen och tystar de cirka 500 tillresta VSK-supportrarna: "Nu ska vi köra en ramsa för Jonny, Rogga och Kalle som tyvärr inte kunde åka hit med oss idag..."
SvaraRaderaHan drar efter andan och vrålar sedan det i VSK-kretsar klassiska "Heja alla är ni klara?" varpå läktaren unisont svarar "Jajamensan fattas bara, V-S-K" så massivt att läktartaket vibrerar och det ekar mot hyreshusen ett par hundra meter bort.
Han småler över responsen och ropar sedan "Tack grabbar, jag känner att de är med oss här i kväll och jag vet att de ler när de följer det här uppifrån den grönvita himlen". Hela VSK-läktaren applåderar åt honom när han hoppar ned igen.
För vi är VSK och vi glömmer aldrig de våra. Det spelar ingen roll vem du är eller vad du har i bagaget, på vår läktare är alla likvärdiga. Och vi vet att våra bröder som lämnat jordelivet fortfarande är med oss och ser till att vi har det bra.
VSK - från vaggan till evigheten.