Ingen fara för ditt liv

Jag skrev ju förut om att jag känner ett lugn i kroppen. Det gör jag, och det gör även att minnena börjar flöda lite mer. De sista två åren har du bott hemma igen, och det har varit lite turbulent... Innan dess bodde du inte hemma i några år och det gjorde att jag liksom hade förlorat min roll som uppfostrare. På gott och på ont. I alla fall så slutade jag att tjata på dig så mycket, jag sa att du var vuxen, gjorde dina egna val och att jag bara kunde önska att du gjorde bra val. Uppmuntrade dig att göra bra val.
Men vi hade en regel. Om du var ute och festade eller var påverkad på något sätt så fick du inte komma hem. Jag ville inte att dina syskon skulle behöva uppleva dig i det skicket. För det mesta respekterade du det någorlunda, åtminstone i början.

Men en gång ringde du mig och ville bli hämtad vid bussen en söndag förmiddag. Jag hörde på din röst att du inte var nykter, men du försäkrade att du var det. En sådan försäkran betyder ju inte så mycket... Jag hämtade dig vid bussen och du var inte nykter. Vet inte vad du tagit, men något var det... det märktes på hela dig. Jag sa att du inte fick komma hem. Då började du gå runt och sparka på cyklar och sa att det var bättre att du blev tagen av snuten om du inte fick komma hem. Jag vågade inte åka därifrån... visste inte vad du skulle ta dig till. Du pratade om att gå bärsärkagång på stan och spöa folk tills du blev arresterad. Jag försökte vara lugn, men bestämd. Du fick absolut inte komma hem i det skicket.

Då gick du och la dig på tågspåret och skrek åt mig att inte ens jag brydde mig om dig så kunde du lika gärna bli överkörd av tåget. Du var så desperat och det gjorde så ont i mitt hjärta att fortsätta säga nej. Men jag visste ju inom mig att ett ja i det läget inte hade gjort något bättre. Jag visste ju att om jag någonsin skulle nå fram till dig om att du måste lägga av så kunde jag inte vara en möjliggörare till fortsatt missbruk. Jag ringde 112, de sa att polisen var på väg, att de hade stoppat tågen och att jag skulle fortsätta hålla koll på var du var. Så fort jag tittade på dig låg du på spåret och skrek åt mig att du ville dö, och när du inte kunde se mig så reste du på dig. Jag märkte att du inte ville dö egentligen, men att du var desperat. Efter ett tag gick du bort från spåren och satte dig vid ett litet skjul bakom cykelställen. Där hittade du glasbitar och började skära dig själv. Det var så mycket blod, Jonny, och jag grät. Jag försökte tala om för dig hur mycket jag älskar dig och att jag inte ville att du skulle göra så. Men du skar vidare och blodet rann.

Det kändes som en evighet innan polisen äntligen kom. Jag var så rädd, Jonny. Det gjorde ont i hela mig. En mamma ska inte säga nej till sitt barn som mår dåligt. Men en mamma ska också säga nej till missbruket. Det var så många dubbla känslor, men framförallt rädsla och oro. När polisen kom blev du våldsam och de blev tvungna att brotta ner dig och sätta handfängsel på dig. Du låg där på marken helt hjälplös och tittade på mig med hat i blicken. Du vägrade prata med mig, jag betydde inget för dig sa du. Jag hade förstört ditt liv.
De körde dig till psykakuten i Uppsala och på kvällen fick du komma hem igen. Det var inte någon fara för ditt liv sa de. Och då gör man inget. Men det var fara för ditt liv, jag försökte säga det till alla. Jag försökte berätta att du var missbrukare och att du måste få hjälp. Men som vanligt lyssnade ingen.

När du kom hem igen var du lugn, någorlunda nykter och vi kramades mycket. Vi sa att vi älskade varandra och du hade förlåtit mig. Jag hade inget att förlåta, jag visste ju att det var din desperation och ditt missbruk som gjorde att det blev som det blev. Men det var nog första gången jag insåg att det liv du levde när som helst kunde ta livet av dig. Efter den dagen levde jag med hjärtat i halsgropen varje dag.