Promenad på kyrkogården

Idag följde en av mina kollegor med mig på en rundtur på kyrkogården. Vaktmästaren visade oss vilka gravplatser som fanns lediga och nu ska jag fundera några dagar på vilken jag tycker passar bäst. Jag hittade två stycken som kändes bra, eller okej i alla fall. Jag vill ju helst inte att Jonny ska behöva bli begravd alls. Den ena var på kyrkogården vid Vårfrukyrkan och den andra på bakom St Olofs Kapell. I helgen ska jag ta med mig min pappa och Jonnys systrar så får jag höra vad de tycker innan jag bestämmer mig helt.

Efteråt satt vi och pratade och jag grät och grät. Det räcker liksom att ha en människa som jag tycker om närvarande för att jag inte ska kunna hålla tillbaka känslor och minnen. Det gör så in i helvete ont att jag inte vet var jag ska ta vägen...

Sedan åkte jag och hämtade sötaste Mikaela som kom och hälsade på oss. Vi satt och pratade lite minnen vi också och sedan gick vi ner till källarförrådet för att leta rätt på lite grejer i Jonnys kartonger. Och det var mycket mycket jobbigare än jag väntat mig. I kartongerna som han har lämnat hos mig finns ju hela hans barndom, alla ljusa minnen. Och allt sköljde över mig igen... varför skulle han dö? Min fina fina lilla pojke, han som skulle bli min stora fina pojke en dag. Inte ännu på några år, men sedan. Nu finns det inget sedan längre.