Det sista?

Idag tog jag mig i kragen och ringde det, förhoppningsvis, sista samtalet angående ditt dödsbo. Jag känner sådant motstånd mot att göra färdigt din död. Jag vill ju inte att du ska vara död alls. Men idag ringde jag i alla fall och nu tror jag att det är klart. På något sätt blir det ett lugn i mig också, för varje steg jag tar mot att avsluta "öppna ärenden" blir jag liksom lugnare. Stressen minskar en aning samtidigt som sorgen ökar. Men det måste väl vara så antar jag. Man måste igenom sorgen, tårarna och känslorna. Varje dag, resten av livet.

Saknar dig, gubben.