Tänk om jag glömmer...

Vi var på Parken Zoo i Eskilstuna igår och eftersom jag inte gillar att åka karuseller hade jag mycket tid att fundera. Och när jag stod och väntade medan de andra åkte kom en minnesbild över mig. Jag mindes hur du såg ut när jag såg dig död för första gången, och helt plötsligt kände jag vad jag skulle ha sagt då, den dagen. Orden bara forsade genom huvudet trots att minnesbilden bara var där i bråkdelen av en sekund innan jag trängde bort den. Man kan ju liksom inte bryta ihop på Parken Zoo... Men sedan försökte jag minnas hur du såg ut igen och då kunde jag inte se dig framför mig längre.

Jag minns precis hur jag tänkte när vi skulle se dig på sjukhuset, att det skulle bli ett lugnt och fint farväl och att jag skulle ta kort på dig så jag hade packat med kameran. Men när jag väl såg dig kunde jag inte stanna i rummet längre. Du såg ut precis som vanligt och som att du bara låg och sov. Jag visste att om jag skulle ta i dig och prata med dig så skulle jag försöka ruska om dig för att väcka dig. Eller så skulle du hoppa upp för att skrämma mig som du så ofta gjorde. Jag visste det, fast jag samtidigt visste att du var död. Det var den 29 september och du hade varit död i lite drygt ett dygn. Jag gick ut från rummet, klarade inte av att vara där. Och jag tog inget kort. Tänk om jag glömmer hur du såg ut då? Eller om jag glömmer hur du såg ut när du levde? Alla bilder finns ju kvar, men tänk om jag glömmer och tappar de inre bilderna?


Den här bilden togs i januari 2009, två veckor innan du skulle hamna i häktet för misshandel. Två veckor före 29 januari 2009.

Jag har klarat av jul, nyår och din första födelsedag och nu är det inte långt kvar till årsdagen. Jag kommer att klara den också, jag har ju inget val, men jag ser verkligen inte fram emot den. Skulle helst vilja hoppa över hela hösten.