Jag är inte alltid så dyster som när jag skriver här. Men jag måste få ut det någonstans! Jag skrattar nästan varje dag, går till jobbet, lagar mat ibland och tvättar. Jag lever! Inte bara överlever, jag lever också. Men jag är annorlunda, väldigt annorlunda.
Jag har mycket längre stubin, jag blir sällan arg för småsaker. Men ibland har jag kortare stubin. Ibland helt naturligt, som när jag sovit eller ätit dåligt, när saknaden rinner över eller när det är överjävligt mycket att göra på jobbet. Men ibland har jag kort stubin bara för att jag inte brukar ha det och jag har lovat mig själv att försöka göra sådant jag vill. När jag hamnar i situationer där jag förr gick tyst förbi och kände mig mesig. I sådana situationer blir stubinen tvärkort och jag reagerar. "Ignore bad behaviour" är långt borta en sådan gång och jag fräser och spottar.
Jag skrattar varje dag, men jag gråter också varje dag. Och här i bloggen kan jag släppa loss lite av mörkret, inte allt, men lite. Glänta lite på locket så att det inte stängs in. Jag vill börja glänta på glädjelocket också, vill börja minnas med glädje och skriva om allt bra du har gjort. All glädje du har gett oss. Men jag kan inte ännu, även de glada minnena gör fruktansvärt ont, de gör nästan ännu ondare. Så än så länge suger jag i mig av dina vänners minnen av dig när de skriver i din logg på Facebook, i meddelanden till mig eller i kommentarer här i bloggen. Deras minnen betyder så oerhört mycket för mig.
Och det är helande att skriva av sig lite smärta. Eller helande är nog egentligen helt fel ord, för jag kommer aldrig att bli hel. Men det gör gott, släpper på trycket över bröstet och gör så att det går att andas igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar