Igår var huvudet fullt av tankar. Tankar på de sista veckorna i ditt liv, när jag förstod hur bråttom det var att rädda ditt liv. Men jag kunde inte. Många minnen blandades samman och det var svårt att komma ihåg vad som hörde i hop med vad. Jag försökte komma ihåg vilken veckodag jag träffade dig senast, men det gick inte riktigt. Jag tror att det var på torsdag morgon. Det spelar egentligen inte så stor roll vilken dag det var, men jag vill så gärna komma ihåg så mycket som möjligt. Tyvärr börjar det bli svårt.
Jag var också rädd. Samma rädsla som före begravningen. Då tänkte jag, tänk om ingen kommer på begravningen? Tänk om ingen annan än jag kommer ihåg hur fantastisk du var? Jag var livrädd för att bli ensam i kyrkan på begravningen. Det är så himla viktigt för mig att få veta och känna att du är älskad och saknad av fler än mig. Jag blev inte ensam på begravningen såklart. Du var fantastiskt älskad och uppskattad. Igår trodde jag att ingen skulle komma ihåg din årsdag. Så kommer det inte heller att bli. Jag vet att jag kommer att få träffa flera av dina kompisar idag och det kommer att bli smärtsamt och fint.
Älskade barn, vi kommer att klara av det här. På något sätt. Hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar