11 månader

Den här bilden togs för ett år sedan, den 28 augusti 2010. Du ser rätt sliten ut. Det gick så fort, min älskling, hur kunde det bli så här? Två veckor innan den här bilden togs fyllde du 21 år och vi var på Gröna Lund tillsammans. Tre veckor efter den här bilden togs var du helt sönderslagen och mer eller mindre ett vrak. På fem veckor förstördes ditt liv och efter en vecka till var du död. Hur gick det till?


Ibland känner jag att hela livet är hopplöst och andra dagar är det okej. Men ingen av dagarna vågar jag ta in vad som hänt ordentligt. Att jag aldrig mer kommer få träffa dig. Eller att den sista gången jag träffade dig sköt jag dig ifrån mig när du ville ha en kram och att jag skulle tycka synd om dig. Du var hög som ett hus och sönderslagen, vi satt på akuten och du ljög om vad som hänt. Du ljög om allt, sa att du bara druckit två öl, fast du visste att jag visste. Du ljög för läkarna fast du visste att de visste. Och så ville du ha min tröst. Jag var så arg! Besviken, kände mig trampad på.
Jag ska försöka att inte bli så arg igen. Det hjälper inte, jag bara ångrar mig efteråt. Jag önskar att jag hade förstått det då. Jag önskar att jag hade gett dig en kram och istället sagt att jag älskar dig trots att du blåljuger mig rakt i ansiktet. Rakt och ärligt. Istället drogs jag med i lögnerna och straffade dig genom att vara arg och genom att hålla distansen. Jag försöker att tänka på det, min älskling, att inte bli så arg. Att vara ärlig och säga vad jag tycker. Jag försöker att bli en bättre människa. Tack vare dig. Saknar dig. Älskar dig.