Tiden går av sig själv

Tiden går liksom av sig själv och jag hänger mest med. Tänker på dig jämt, men fastnar liksom. Jag kommer inte vidare. Det är svårt att förklara och kanske är det så här det ska vara?

Jag går och pysslar med din grav, har bilder av dig på väggen och pratar om dig så ofta jag kan. Du är en del i vår familj och du nämns vid matbordet nästan varje dag. Vi pratar om vad du skulle ha sagt om du var där så att du inte ska glömmas bort. Jag har så många tankar om hur jag vill göra i ordning minnen av dig, sätta in teckningar i ram och göra collage med bilder. Men ingenting blir av. Varje gång jag tar fram dem börjar jag bara gråta, det som finns framme är det jag gjorde precis i början, när chocken fortfarande höll ett hårt grepp och jag knappt kunde tänka. Då klarade jag att titta på bilder.

Idag var jag på bortamatch, Hammarby borta. Det var mycket jobbigare än jag hade trott. Och bättre. Du skulle ha varit där, inte jag. Och i halvlek kom tårarna, på en fotbollsmatch. Helt fel och jag var inte riktigt beredd på det. Jag brukar inte tappa kontrollen, men idag gjorde jag det. Du är så himla närvarande när jag träffar dina vänner och jag behöver det! Det känns nästan som att du är där, men ändå inte. Och jag känner mig så oerhört välkommen och delaktig. Det är värme och kärlek till dig som liksom strålar ut och jag får ta del av det. Det är fint och känslosamt. Läkande och oerhört smärtsamt på samma gång. Det känns att jag är där i ditt ställe och jag skulle helst vilja att det inte var så.

Jag åkte med i supporterbussen, bara det var spännande. Jag och huliganerna liksom. Fast de är ovanligt söta huliganer. Och vet du, på vägen hem fixade de så att supporterbussen stannade till i Enköping så att jag fick kliva av. De är så varma och omtänksamma. Fina. Bäst.

Tack för att ni finns!