Den här helgen har bästa Mikaela varit här. Hon har varit, och är, en del av vår familj. Den kärleken du och hon hade var speciell och jag vet att du alltid kom tillbaka till henne på ett eller annat sätt. Hon är speciell för oss också och jag är så himla glad över att hon vill vara en del av vårt liv trots att du inte finns kvar. Jag ler när jag tänker på era "små-gräl" hemma, när hon försökte uppfostra dig. Då sa du alltid, "du är ju precis som morsan" till henne. Och vi är ganska lika på många sätt. Kanske lite för lika för att du skulle klara av det? Fast jag tror att du gillade det innerst inne. Du gillade att vi inte accepterade knas och de sista månaderna pratade du och jag mycket om det och du tackade för att jag sa ifrån, så att du äntligen försökte lägga av.
Mikaela och jag pratade lite om hur man skulle kunna göra din årsdag lite trevlig. Kanske bjuda in lite folk och minnas dig på ett bra sätt. Jag tror att du skulle gilla det. Jag skulle det i alla fall och vi får fundera vidare på hur vi vill göra. Mikaela och jag liksom.
Jag saknar dig så att det värker i kroppen. Men du lever kvar i oss och kommer aldrig att försvinna helt så länge vi minns dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar