Jag hade aldrig kunnat föreställa mig alla små saker i vardagen som är så svåra att göra utan dig. Det är ju inte så att jag inte kan eller vet hur man gör, men du har alltid gjort det. Som att byta glödlampor hemma. Det var din uppgift, dels för att du var lång, men också för att du var bra på det. Och så kände du dig så stolt efteråt när du gjorde något som inte jag "klarade av". Och för någon vecka sedan gick glödlampan i köket. Och då kändes det direkt i hela magen att jag inte ville göra det. Det är ju ditt jobb. Det är så svårt att ta mig i kragen och byta den där jävla glödlampan, det känns som att jag i så fall sviker dig. Men jag kan ju inte leva i ett mörker resten av livet, för fler glödlampor kommer att gå. Åh, vad jag hatar att det blev så här. Du skulle ju finnas här tillsammans med oss och vara en del i vår familj. En del är borta och hur gör man då? Det blir ett pussel där det fattas en pusselbit hela tiden.
Jag måste byta den där glödlampan, men det får bli en annan dag.
Igår var det en härlig höstdag och jag var upp till graven tillsammans med din moster, morfar, kusin och lillasyster. Vi plockade bort lite vissna blommor och tände nya ljus. Igår var det över en månad sedan årsdagen då de flesta blommorna lades vid din grav och många av dem är fortfarande fina! Helt otroligt. Jag älskar att titta på allt som dina vänner har lagt på graven. Det riktigt känns hur älskad du var och det är så helande för mig. Värme och kärlek blandas med smärtan och sorgen och gör livet lite mer uthärdligt.
Din mosters virkhörna utökades med ett ganska gulligt Halloween-monster. Huligankycklingen börjar se lite lagom tilltufsad ut. Nästan som en riktig huligan.
Jag kände inte din son men jag kände att jag var tvungen att skriva någonting. vad vet jag inte, men dina ord och texter har berört mig så mycket. Jag har läst igenom hela bloggen nu och tycker du är och har varit så otroligt stark! Jag beundrar dig verkligen.
SvaraRadera