Dubbla och motstridiga känslor inför så mycket. Älskade, älskade barn. Mina tre fina barn. Tänk att just jag fick de tre finaste som finns! Kärlek och stolthet. Sorg och skam. Ilska och orättvisa. Blandat i en enda hög.
Funderar mycket över föräldraskap och hur man förhåller sig till varandra överhuvudtaget. Vad man kan stå ut med från andra och var man drar sin egen gräns. Jag tränar på att bli bättre på det, att leva ett bra liv! Sofia och jag har tummat på att vi ska göra vårt yttersta för att skapa goda och bättre liv. Ju mer jag rannsakar mig själv och mitt föräldraskap, förstår jag hur många fel jag gjorde med Jonny. Men jag känner inte så mycket skuld, inte för det mesta i alla fall. Jag anser att enda skälet till att grotta och gräva i det förflutna eller att rannsaka sig själv, är för att förstå vad sig själv och för att inte göra om tidigare misstag. Jag vet att jag i varje stund har gjort det jag har trott varit bäst eller åtminstone det jag mäktade med i just den stunden. Orken och glädjen tar så lätt slut när man lever med en missbrukare. Och som i nyktra stunder hade mängder av andra problem kopplade till sin ADHD.
Jag har under hösten börjat träffa en psykolog för att bearbeta sorgen. Min husläkare tyckte att jag hade en fördröjd krisreaktion. Det har varit oerhört skönt att få prata ur sig och få hjälp med att se på livet ur ett lite friskare perspektiv. Ju mer vi har bearbetat mitt liv och mina beteenden, har jag förstått hur mycket annat än sorgen jag har att arbeta med, men nu har psykologen slutat, så jag får försöka klara mig på egna ben. När jag har sorterat intrycken ska jag försöka samla dem lite mer här, i textform. Men just nu är det för många dubbla känslor inför det mesta för att jag ska kunna få rätsida på dem. Ju mer man granskar sitt eget föräldraskap, desto mer måste man ta itu med sin egen barndom och det är inte alltid det lättaste. Direkt smärtsamt ibland. Men nödvändigt för att förstå sig själv och kunna förändra sig till det bättre. Jag har lång väg kvar att gå, mycket kvar att arbeta med och många sidor kvar att förändra. Men jag ska göra mitt bästa!
Känner medlidande med de föräldrar som inte inser det här, att man måste jobba hårt för att bryta och förändra sina egna livsteman. Som håller så hårt i att de själva måste ha rätt. Det är synd om dem, för om man inte gör det jobbet riskerar man att barnen säger upp bekantskapen till slut.
Jag ska göra mitt bästa för att mina barn alltid ska känna en trygghet hos mig, att de ska känna att de är älskade och efterlängtade. Att jag är beredd att offra allt för deras skull och dessutom lära mig att visa det.
Snart är det dags för den tredje julen utan Jonny. Det är fortfarande lika smärtsamt, men det är också lite lättare att hantera sorgen nu. Åker nog till graven imorgon kväll efter jobbet för att tända lite juleljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar