Vissa saker är fortfarande känsliga

Första tiden efter att du dog, hade jag svårt att gå ute bland folk eftersom jag blev så berörd av att föräldrar inte uppskattade sina barn. Om en förälder höjde rösten till sitt barn hade jag lust att gå fram till dem och ropa att de skulle vara glada över att deras barn lever. Jag gjorde naturligtvis inte det, men det var svårt att låta bli och det var hemskt att känna så. Lite så är det fortfarande när jag läser om att föräldrar är villiga att ge bort sina barn för att de inte fått sova på natten. Jag vet ju att de inte menar det och jag vet ju att det inte skulle hjälpa om jag säger att de ska ta vara på varje minut, vaken eller sovande. Men det känns ända in i hjärtat och det gör så ont!

Jag känner mig också irriterad när andra berättar för mig om hur jobbigt de har det i sina liv. Jag kan inte ta åt mig det, jag kan inte känna medkänsla när deras män är bortresta i jobb och de får ta hand om alla barnen själv. Jag skulle så gärna ta hand om allt och lite till bara jag fick ha alla mina barn hos mig.

Jag vet att det inte är vuxna känslor, jag vet att det är orättvisa känslor. Men de finns där ändå.

Älska era barn varje dag och uppskatta varje minut. Strunta i om det inte är välstädat och ät pizza direkt ur kartongen på köksgolvet. Eller ät köttbullar och snabbmakaroner fem dagar i veckan. Man överlever det. Men gnäll inte över småsaker.

A million times I needed you,
A million times I cried;
If love alone could have saved you,
You never would have died.