Snart september

Igår var jag vid graven tillsammans med världens finaste Simon. Det blev ett sådant lugn i mig då och du kändes så nära. Jag brukar vara ganska avstängd när jag är vid graven, men det var jag inte igår. Han kände dig och förstod dig, på riktigt och på djupet. Det var nästan som att ha dig hos mig. Fast ändå inte. Knepigt. Men skönt. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men jag mådde väldigt bra när jag kom hem i alla fall. Är så himla tacksam över att dina vänner delar med sig av sin sorg, saknad och omtanke.

Det är svårt att prata med andra människor om hur det är att förlora sitt barn. Det är ju ett så hemskt ämne att det nästan inte går att prata om. Så jag brukar mest låta bli, vill inte känna den pinsamma tystnaden eller harklingarna om hur hemskt det är. Vill inte att folk ska tycka synd om mig. Men tillsammans med dina vänner behöver jag inte prata om det. De saknar dig också och delar min sorg och då behövs inte orden. Det räcker att bara vara, och vi kan prata om dig på ett avslappnat sätt. Så länge de står ut med mig tänker jag utnyttja dem till att hämta kraft från.

Imorgon är det 1 september. Ruskigt nära årsdagen. Nu går det inte att fly längre, dagen kommer att komma och det snart. Kommer jag att klara det?

They say memories are golden,
Well, maybe that is true;
I never wanted memories,
I only wanted you.