Tomt i stugan utan dig...

Vi är i stugan nu och har varit här varje sommar sedan -96. Sextonde sommaren. Tredje sommaren utan dig. 2009 ville du inte följa med, du var hemma och var husvakt efter att nyss ha flyttat hem igen och 2010 fick du inte följa med eftersom du var i för dåligt skick då. För ett år sedan pratade vi i telefon flera gånger om dagen när du själv hade insett att du behövde hjälp för att bli fri från drogerna och den 6 juli gick du in i behandling. Innan dess bönade du och bad om att få komma hit, du älskade att vara här. Jag sa nej och jag vet ju innerst inne att det var rätt, men just idag önskar jag att jag hade sagt ja. Att du hade fått vara här en sista gång. Att jag inte hade varit så benhård i att säga nej hela tiden. Samtidigt så vet jag ju att det är det enda jag kunde göra så länge du var fast i drogerna. Men det gör så ont och jag börjar tvivla på mig själv och börjar tänka på hur det känns för ett barn när man inte får komma hem till sin mamma. När man är helt utlämnad och inte har någonstans att ta vägen. Försöker tänka på det du sa de första dagarna i behandling, när du tackade mig för att jag sa nej. När du sa att du aldrig hade tagit steget att gå in i behandling annars. Förnuftet vet att det var rätt, men det gör så ont i hjärtat.

Utanför boden där du brukade sova, 1 maj 2006

,

Sover i soffan i stugan, 1 maj 2006

Det är svårt att skriva nu, det var lättare i början när jag inte kunde stänga av. När känslorna bara fanns och jag inte hade en chans att värja mig. Nu har jag lärt mig att stänga av, att låtsas att jag mår bra och är glad. Nu när det har gått nio månader och fem dagar kan jag le, skratta och fungera någorlunda. Och jag vågar inte riktigt släppa in känslan av saknad längre. För jag vet inte riktigt vad som händer då. Kommer jag att kunna sluta gråta eller blir jag bara fast i ångesten och inte kan komma loss? Ikväll rinner tårarna utan att jag kan hejda dem, men jag vågar ändå inte riktigt känna in saknaden.

Tårarna kom när jag skulle baka kakor ikväll. Jag tog fram vaniljsockret och på undersidan av burken hade du skrivit utgångsdatumet med din spretiga handstil. Då mindes jag när du skrev det, kanske ett halvår innan du dog. När jag kom hem den dagen hade du rensat i skafferiet och jag minns hur du bannade mig för att jag hade så många öppnade burkar vaniljsocker. Du hade hällt över allt i en burk och skrivit utgångsdatumen för hand på undersidan, så att jag skulle kunna se. Älskade lilla barn. När jag såg undersidan av burken idag brast det och jag kunde bara tänka på om jag hade tackat dig för att du rensade skafferiet. Om jag hade tagit mig tid till att säga att du var duktig? Jag minns inte, men jag hoppas att jag gjorde det. Jag hatar att jag inte minns.

Men mest av allt hatar jag att du är död.