Grattis på födelsedagen, VSK

Igår fyllde VSK 107 år. Jag var där i ditt ställe för att gratulera. Vi började på Sportbaren och gick sedan i samlad tropp till Blåsbogården, där klubben bildades för 107 år sedan. Där var marshaller tända, vi sjöng VSK-sånger ihop och skålade kl 19.04 . Finaste Simon sa i sitt tal att du är saknad, men att de uppskattar att jag är där i ditt ställe. Det värmde. Samuel och jag gick tillsammans mot Blåsbogården och jag bara kände vad du skulle ha sagt om du kunde se mig. Du hade inte gillat det alls. Du hade sagt att du inte ville att jag skulle umgås med dem, du skulle alltid skydda mig från allt. Men vet du vad, gubben, jag är inte rädd och jag kan ta hand om mig själv och det är en sådan obeskrivlig känsla att vara med VSK:arna. De välkomnar mig utan förbehåll trots att jag skulle kunna vara morsa åt hälften av dem. Jag tycker om att träffa dem och det riktigt känns hur älskad du var. Jag behöver det och jag tänker fortsätta gå på matcher. På söndag blir det mot Hammarby. Sedan får du tycka vad du vill, du behöver bara vänja dig. Precis som jag och VSK-familjen börjar vänja oss vid varandra. En del håller sig fortfarande på sin kant, men jag tror att det är för att de inte riktigt vet hur de ska bemöta mig och för att de saknar dig. Men det blir bättre för varje gång. Jag vet ju inte heller riktigt hur jag ska bemöta dem, men jag är helt övertygad om att det kommer att ordna sig. Bara vi vänjer oss.

Snodde den här bilden från Facebook där du syns i VSK-klacken. Älskade barn. Du var verkligen med bland seriens bästa supportrar.


Jag saknar dig så mycket, men försöker hitta små ljusglimtar i livet. Att träffa dina vänner är en sådan.

Jag har haft lite svårt att skriva ned vad jag känt på sistone. Har känt mig arg och att livet bara är orättvist. Men idag känns det bättre. Kärleksfullt och varmt. Tack vare alla fina fina VSK:are.