Ibland känns det som att jag inte kan andas, att jag inte får luft. Jag är aldrig ensam och kan aldrig bara skrika ut hur ledsen jag är. Måste alltid hålla ihop, för andras skull. Så jag gråter lite ibland. När det går. När ingen är i närheten. På toaletten eller i tvättstugan. Och just nu när det för en gångs skull bara är jag vaken. Men jag är alltid beredd på att sluta. Och jag vet inte hur länge jag orkar. Orkar att inte orka och att hålla ihop.
Jag saknar dig så, Jonny. Jag saknar allt, precis allt och skulle lätt ge mitt eget liv om du bara kom tillbaka. Förlåt mig, gubben. Förlåt för att jag inte räckte till. Förlåt för att jag inte fanns där när du behövde det. Förlåt mig, för jag har så svårt att förlåta mig själv.
Jag vet att allt kommer att kännas bättre imorgon, men just idag känns allt bara mörkt, tomt och instängt.
Älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar