Du fattas mig...

Igår hände en sak på jobbet som gjorde att jag återupplevde din död igen. Det var jobbigt, men du känner ju mig... autopiloten var på. Men när jag kom hem kändes det att det varit en tung dag. Och jag drömde om dig inatt. Jag drömde att du kom tillbaka till mig och att din död var ett enda stort misstag, att de tagit fel på person. Och så började du och jag att gå på VSK-matcher tillsammans :). Men det var ju bara en dröm, tyvärr. Den kändes så verklig när jag vaknade och det gör det hela ännu mycket svårare.
Det känns i hela kroppen att det kommer att bli en tung dag idag med mycket känslor åt alla håll. Så hjälp mig lite grann idag, gubben. Jag behöver lite av din styrka för att stå upp tills jag får lägga mig ikväll igen.

Mattis gick storgråtande fram och tillbaka i stensalen och skrek:
”Han har funnits jämt! Och nu finns han inte!”
Om och om igen ropade han på samma vis:
”Han har funnits jämt! Och nu finns han inte!”

Då sa Lovis:
”Mattis, du vet att ingen får finnas jämt. Vi föds och vi dör, så har det ju alltid varit, vad jämrar du om”
”Men han fattas mej”, skrek Mattis. ”Han fattas mej så det skär i bröstet!”
”Vill du att jag ska hålla om dej ett slag”, frågade Lovis.
”Ja, gör det för all del”, skrek Mattis. ”Och du Ronja också!”

Sedan satt han lutad ömsom mot Lovis och ömsom mot Ronja och grät ut sin sorg över Skalle-Per som hade funnits jämt i hans liv och nu inte fanns mer.

Jag känner för att skrika lite idag. Att du fattas mig... för mig känns det som att du har funnits jämt och det är så tomt nu. Saknar dig, gubben. Saknar dig alldeles för mycket.