Saknaden river i mig och det mesta påminner om dig mer eller mindre. Skulden gör sig påmind trots att jag vet att den bara skräms. Och jag tänker inte bli rädd. För jag vet, min älskling. Jag vet att jag gjorde allt jag kunde vid varje tillfälle. Att jag inte en enda sekund lät bli att försöka rädda dig eller visa hur mycket jag älskade dig. Utifrån det jag visste och mäktade med just då. Jag gjorde så mycket jag orkade och det jag trodde var rätt.
Skulle allt hända idag igen skulle jag göra mycket annorlunda. Framförallt skulle jag tro på mig själv, för jag kände dig. Som du brukade säga: "morsan känner mig bättre än jag gör själv, hon kan förklara bättre". Jag skulle ha tagit hård strid för det jag trodde på efter fosterhemsplaceringen, när du precis fyllt 18 år och flyttade till Västerås på riktigt. Jag skulle ha kämpat för att du skulle få den hjälp och det stöd som jag visste att du behövde. Men jag gav upp då. Jag lät det ske för att jag började tvivla på mig själv när ingen annan trodde på det jag sa. När socialtjänsten och andra i min närhet drev på det som jag försökte hindra. Och till slut vek jag mig. Du var 18 år och jag kunde inte bestämma längre, men det borde jag ha struntat i. Jag borde ha bestämt ändå.
Sedan när socialtjänsten i Västerås inte ville ta emot min LVM-anmälan några veckor innan du dog, borde jag ha gjort den ändå. Nu gör jag ju det som är omöjligt. Jag överlever trots att det inte går. Så om jag hade fått chansen göra det omöjliga idag hade jag gjort det. Men då visste jag inte att det gick.
Nu vet jag och nu är det för sent.
Kram, fina du!
SvaraRaderaJag tänker på dig, mycket och ofta!